Angelicc 2.0

Jag har börjat jobba igen

Jag har blivit av med min handväska. Den hängde på barnvagnen sen var det ngn som tog den...

Det passar bra med en lista vad som skramlade runt i den

I väskan (den väska som min man köpte åt mig när han var i Indien)

Mobil

Korthållare

visa

körkort

med merakort

Solglasögon

Lisebergskort

Lisebergshäfte (med bara 2 saknade biljetter)

Åkkort

Min nyckelknippa

Min mans nyckelknippa

20:-

Kvitton

Penna

Tampong

Sen är det säkert massa jag glömt

Nu går jag runt väsklös med mina grejer nerpressade i jeansfickorna och jackfickan :S

Ska beställa nytt körkort nästa vecka, har dragit ut på det eftersom jag hoppades på att jag skulle få tillbaka väskan med delar av dess innehåll.

Lättad över att få hem honom igen satt jag på spårvagnen tillsammans med Lola. När jag kom fram till kliniken var det kö inne så jag valde att vänta utanför med Lola som satt tyst i barnvagnen. Det var en regnig dag utanför kliniken rastade en kille sin franska bulldogg lite längre fram kom det en man med en liten lurvig vit vovve.

-Kan de hälsa? frågade killen med frallen

-Jo det kan dom. Svarade mannen med den lurviga hunden.

Den lilla lurviga saken spratt till och viftade på svansen så allt hår på hela dess kropp fladdrade. Mannen berättade att den lurviga hunden var 12år gammal. "Dubbelt så gammal som Dillon blev" kom upp i min tanke och kände sorg i bröstet.

Nu fanns det plats för mig att gå in på djurkliniken. Jag ställde mig i kön. Längst fram i kön stod en kvinna, hon betalade och ropade till sin man som var den mannen som hade den lurviga vovven. Mannen, kvinnan och hunden följde med en djurskötare in i ett rum. Djurskötaren kom ut igen försvann in i ett annat rum och kom sen ut med en filt och sprutor som jag så väl kände igen. Hon öppnade dörren till mottagningsrummet och då far den lilla lurviga vovven ut i full fart.

-Stoppa hunden! skriker en kvinna.

Jag som är närmast dörren får tag i den lilla vovven och lämnar tillbaka den till kvinnan och precis då var det min tur. Jag tog upp pappret där det stod att Dillon fanns att hämta.

-Hej, jag ska hämta... sen visade jag lappen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Kan man säga att man ska "Hämta sin hund"?

Jag fick en beklagande blick av djursköterskan (som var den samma som var med när Dillon avlivades) sen försvann hon men kom snabbt tillbaka med en påse.

-Här... Hon räckte mig påsen tittade mig i ögonen, hennes blick var lugnande. Jag tog emot påsen och var nära på att börja skratta över att den var så tung. Jag gick snabbt ut och där utanför tittade jag ner i påsen och fick se en vacker urna i obehandlat trä. Jag la uranan under barnvagnen tog sen en långsam promenad och grät i regnet.

Hemma letade jag fram en skruvmejsel och skruvade upp urnan, där i låg det grus. Det mesta av gruset var grått men några korn var svarta eller vita. När jag i chock skruvade ihop urnan kom min man hem och tittade undrande på mig.

-Han går inte att laga, han går verkligen inte att laga. Fick jag fram.

Det var inte självklart att jag skulle välja separatkremering, från början hade vi bestämt oss för att vi inte ville ha tillbaka hans aska att han skulle få "vanlig" kremering. Då kremeras han med andra hundar och sprids i en minneslund för hundar. Jag tyckte det lät fint när veterinären sa det där om att han sprids tillsammans med massa andra hundar i en hundminneslund, lite som en hundrastgård för sista vilan. Där kan alla hundsjälar springa runt och leka helt fritt i evigheters evighet.

Det var en fredag som vi valde att ta farväl av älskade Dillon och på lördagen kom jag på att jag kommer inte kunna begrava honom, jag kommer inte ha en grav eller "speciellt" ställe att gå till och minnas honom. Panik utbröt i sorgen. "Kan jag få tag i honom? Vem ska jag ringa? Vad heter krematoriet?" Jag ringde till veterinärkliniken som visade sig hade stängt för 30min sedan och öppnade igen på måndag kl 8.00. Självklart gick jag upp tidigt på måndag och ringde.

-Hej jag avlivade min hund i fredags och jag har ångrat mig eller jag vet att jag inte kan ångra mig men, jag vill ha separat kremering.

-Ja det fixar vi. Kom in bara så fixar vi med betalningen.

-Men hur vet ni vilken hund som är min då?

-Det måste vara Dillon, jag kommer ihåg honom. Han har inte blivit hämtad än, han finns kvar här. Kom bara förbi någon gång under dagen.

Lättnaden spred sig i kroppen. De visste vem han var, jag skulle få tillbaka honom eller det som en gång varit Dillon skulle jag få tillbaka.

Senare på kvällen drömde jag om honom och platsen han ska få springa runt i evighetens evighet kom till mig i drömmen.

Jag skulle kunna återge samtalet och pratet om jobb och gitarrspel men det tänker jag inte heller göra. Jag tänker ägna blogginlägget till att beskriva det jag kände när jag kom hem.

Min väns dörr stängdes bakom min rygg. Jag gick ner för trapporna och ut genom porten, det var klibbigt lömskt väder ute den har natten. Vännen som jag precis lämnat hade berättat sin framtidsdröm/plan, i mina öron låter det som hon hittat sin passion. Hon älskar att göra musik!

Föreställningen jag har är att när man hittar sin passion spelar det ingen roll var man bor, vad man har för jobb så länge som man har utrymmet och tiden att ägna sig åt sin passion. Precis som de som har en sommarstuga vid havet, det spelar ingen roll om de bor i grå lägenhet i stan och har ett jobb som inte är så givande för tanken om sommarstugan får det grå och trista att bara flyta förbi och aldrig sätta sig fast på sinnet.

Jag klev över tröskeln till lägenheten, från sovrummet hördes spelandet på en gitarr. Det var min man som satt och spelade gitarr, "jag brukar längta hem till gitarren när jag är på jobbet" brukar han säga. Jag sätter mig i sängen lyssnar till det ljud som strängarna ger ifrån sig när jag rör vid dem. Jag har oxå försökt lära mig spela gitarr men det fanns varken tid eller utrymme... Mina ben kändes tunga efter joggningsturen några timmar tidigare, kanske är jogga min passion? Nej, jogga för mig är bara en aktivitet för att vara själv. Innan jag somnade löste jag lite suduko för att somna lättare. När jag löser suduko innan jag somnar fastnar jag inte i mina grubblerier utan tänker bara på siffror. Men innan jag somnade smet sig en tanke in:

Tänk att få gå och lägga sig och längta till att vakna upp till en ny dag med sin passion.

Jag går och lägger mig och hoppas på att jag ska sova läänge. Har funderat på att min passion är kanske att sova?

-Mamma, maaaammaaaa, maaammmaaaa!! ropade dottern från spjälsängen som stod i hennes barnrum.

Ja då fick man ligga och dra lika länge som en tepåse i en kopp hett vatten, ca 2-3min. Gick in till henne och lyfte ur henne och "gubbe" (hennes gosedjur) ur sängen. Med gubben i ett nackgrepp sprang hon iväg mot tv-rummet, hon kastade sig på fjärrkontrollen och vips så var barnkanalen på. Jag såg min chans att släpa mig tillbaka till sängen och få fortsätta dra i några minuter helst många minuter till. Jag somnade i samma sekund som min kropp landade mot lakanet. Stunden jag fick sova var inte lång jag väcks av dotterns röst och mikrosekunden senare landar en barnrumpa på mitt huvud.

-Mamma, maammööaa, kiss, kiss! Usch bajs! Bläää! Maaa mmaa! skriker dottern samtidigt som hon hoppar upp och ner på mitt huvud och när hon är så nära går det inte att undgå att känna lukten av bajs...

Det var bara att ruska om sig själv och starta dagen! Det blev en underbar dag!

Efter att stått still på motorvägen ngn timma så inser jag att det är vissa saker som är bra att ha i bilen...

En lista med lite grejer som är bra att ha i bilen utöver det man måste ha:

Ficklampa

Startkablar

Bogserlina

Bland CDskiva

bensindunk

pappersservetter

förstahjälpenkit

säkert massa saker som jag glömt men med silvertejp fixar man de mesta!

Jag, mamma, syster och dottern Lola var ute tog en sväng med bilen till Kungälv. Vi åkte till Bohusfästning köpte en glass och satte oss på gräset. Lola sprang runt och samlade skräp som hon slängde i papperskorgen, vi andra satt i skuggan och njöt av stillheten. Efter ett tag kände vi att det var dags att ge oss iväg. Vi hade pratat om att kanske åka och bada och sola men klockan hade tickat på ganska snabbt så vi satt oss i bilen med siktet mot lägenheten.

När vi kommit över bron tycker jag att bilen låter lite annorlunda. Jag vevar ner rutan och försöker lyssna. Vi hinner inte åka långt innan temperaturmätaren stiger i taket och det blinkar att vattnet måste fyllas på. Vi är mitt på motorvägen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, lite lätt panik. Jag får för mig att det är en mack lite längre fram men när jag ser angeredsbron närma sig vet jag att jag har fel. Jag kör in på vägkanten och bilen har precis börjat ryka. Första tanken är "bilen kommer börja brinna!" Mamma ringer till pappa och jag växlar några ord med honom. Jag får reda på att motorn måste kylas ner och vattnet fyllas på.

Ut med Lola och varningstriangeln. Min mor börjar gå runt med Lola samtidigt som jag ställer ut triangeln. "Vad ska jag göra, vad ska jag göra?"

Jag ringer min man och han svarar inte. Jag går tillbaka till bilen öppnar huven och konstaterar att bilen ångar och kylaren är helt tom! Slår på tändningen  och ser att temperaturen är på max.

Bilar far förbi, vissa tutar och vinkar (i en pekar ngn finger!). Från en mini buss som tutandes passerar sticker det ut ett blont huvud, personen skrattar högljutt, straxt efter åker en "raggarbil" förbi även de tutar och skrattar.

-Nej jag får gå och hämta vatten. jag har precis insett att ska vi komma här ifrån får jag ge mig av att hämta vatten någonstans. Lola skriker, mamma vyssar, solen steker och jag svettas, den som är lugnast är min syster. Men när jag bestämt mig för att jag måste börja gå så kommer det en guldfärgad bil som saktar in och stannar framför oss. Ur bilen kliver två killar/män, och de säger det magiska "Hej, behöver ni hjälp? Vi är bilmekaniker."

Underbart! Helt otroligt. Efter massa tutande bilar kommer det två riddare i guldfärgad Renault! Killarna börjar fixa med bilen. Jag försöker hänga med i vad de gör. Kylarfläkten har tydligen gått sönder, men ena kille fixar fram en sladd och kopplar om så fläkten går igång. Den andra killen försvinner i bilen för att hämta vatten. Det stannar en till bil med en äldre invandrarman och frågar om vi behöver mera hjälp, men vi klarar oss!

Det känns som om de måste fixa massor med bilen, flera liter vatten hälls i, de var till och med tvungna att hämta mer vatten i älven. Ena killen trycker å grejar, motorn startas, mer vatten, mer trycka å greja, ner till älven efter mer vatten och så fortsätter det till killen som grejat mest frågar:

-Har du extra kabel i bilen?

-Va? svarar jag

-Ja, en kabel, en sladd som den här fast tjockare. Han visar en kabel för mig.

Inser att jag måste se ut som ett frågetecken för jag kan inte hålla koll på vattennivån i bilen och jag har inte med mig extra vatten men jag vet vad en kabel är och varför skulle jag ha extra med mig i bilen...?

Han går bak och öppnar bagageluckan, han rycker tag i ngr kablar och bankar av en. Jag hinner fråga flera gånger om han vet vad han gör och om han behöver en kniv för min mamma är "mamman med kniven" så nervös blir jag att jag börjar skämta om konstiga grejer...

Killen går fram fixar lite å så vips har han lagat kylarfläkten. Jag får vidare instruktioner om hur jag ska stänga av fläkten när jag parkerat bilen hemma och att jag måste på måndag lämna in bilen och sen så är de två killarna redo att ge sig av och fortsätta njuta av början på sin semester.

Historien om hur bilen gick sönder och hur jag blev räddad av två änglar börjar lida mot sitt slut. Jag vill inte att killarna ska åka iväg, de har ju fixat min bil och vi har skämtat och pratat under tiden. Sådana snälla människor vill man bli vän med! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem. Jag ger dem båda en kram.

-Hej då mamma! Säger de till min mamma sen hoppar de in i bilen. De tutar och sträcker ut handen genom fönstret och vinkar!

Jag känner sådan otrolig tacksamhet av den hjälpsamhet och glädje över att hjälpa som killarna visade. Nästa gång jag ser någon stå vid vägen stannar jag och hjälper till.

Tack räddningen från Gårdsten!

Räddningen!

Bilder tagna av Simone.

Inget kaffe eller P3...

Den Angelica som jag långsamt samlat ihop de spridda delarna till och byggt ihop raseras av att jag inte kan dricka kaffe och lyssna på P3! Trött på att vara så lättpåverkad av min omgivning.

citat från boken Ägget av Lennart Hellsing

"Först vill man bli någonting.

Sen tror man att man är det som man ville bli.

Till slut så blir man kanske det som man trodde att man var."

-vadå?? ska man inte drömma eller längta efter saker?? brukar folk säga.

Men då är det drömmar och längtan och inte förväntningar.

Förväntningar är ju när jag tror mig kunna förutspå hur saker å ting ska ske och se ut. Jag tror att vissa personer kommer reagera på ett visst sätt efter den roll jag gett dem efter deras förflutna.

Åter har jag blivit väckt från mina förväntningar. Personer jag trodde skulle reagera på ett visst sätt har reagerat på ett helt annat och resultatet blir att jag känner mig ledsen och förvirrad. Kände inte jag de här personerna? Saker som de pratat om, som jag har format min uppfattning från var det bara tomt snack utan något bakom?

Den ledsna och sårade Angelica tänker "Om de är me i leken får de leken tåla" sen börjar hon dra i några trådar. Men den ledsna och sårade Angelica vill egentligen vara glad och lycklig och att knuffa snöbollen större gör inte henne glad och lycklig.

Vad gör någon "ledsen och sårad" glad och lycklig?

Du jag tror vi flyr rakt in i solen.

Om du var vaken skulle jag ge dig

allt det där jag aldrig ger dig

men du jag ger dig min morgon

jag ger dig min dag

De senaste dagarna har mina tankar flugit runt som ett oväder i mitt huvud. Tankar kring framtiden och det förflutna. Funderat mycket på hur min arbetssituation ska lösas och vad jag ska göra till hösten, finns det kurser att gå? Kommer jag ha ett jobb?

Så här brukade det se ut i sängen. Bild från januari 2008

Min bästa vän finns inte mera, han fattas mig.

I min fantasi blev Dillon kvar på Gotland.

Där skiner alltid solen, där tuggar han sönder sin boll i gräset sen tuggar han sönder kubbspelet, där går han ut å in som han vill och har fri tillgång till katternas mat, där är han fri.

I min fantasi är Dillon odödlig.

Min bästa vän finns inte mera, han är död.

2 juli 2010 ställdes jag inför det svårast valet jag någonsin mött. Hur ska man någonsin känna sig redo att avsluta någons liv?

I mitt knä vilade hans huvud tungt där jag satt på det blå mottagningsgolvet, Dillon låg på en grön filt, halsbandet hade vi lämnat hemma. Djursköterskan kom in och undrade om vi var redo?

"Kan jag någonsin bli det!?" Tänkte jag men sa ingenting. Lite senare fick han de sprutorna som fick hans hjärta att stanna. Vi blev lämnade ensamma, kvar i rummet satt jag på golvet, Dillon låg bredvid och min man satt i fåtöljen.

"Det här är så FEL! Det här är så FEL! Jag hatar DIG! Jag känner att det här är så FEL!" Skriker jag till min man.

Jag ville ju att Dillon skulle bli gammal. Jag ville se honom bli grå runt nosen. Jag vill uppleva så mycket mera med honom. Jag kände mig så arg på min man som inte hade stoppat allt eller sett till så att allt bara var bra. Han brukar fixa saker och han brukar se till att saker är bra.

Jag lägger mig över Dillon vilar mitt örat mot hans bröst och jag håller andan. Hans kropp är varm och avslappnad, det ser ut som han sover. Jag får för mig att jag hör hans hjärtslag men förstår att det bara är mina hjärtslag som jag hör.

"Hallå, Hallå, vart har du tagit vägen?!" viskar jag i Dillons öra.

"Jag älskar dig"