jag går inte på fritids
Nu när jag själv har mått dåligt till och från i några månader så känns det som jag oftare läser i tidningen om kvinnor som mår dåligt, hör på radion om hur den psykiska ohälsan ökar bland kvinnor osv. Jag tror inte att de skrivs eller pratas mer om det nu än för ett årsedan utan jag tror att det är jag som dras till det, precis som när jag var gravid tyckte jag att jag såg barnvagnar överallt.
Vad skriv då om den psykiska ohälsan hos kvinnor och vad känner jag till?
Det skrivs om hur kvinnor i större utsträckning än män sjukskriver sig pga psykiskohälsa och oftare än män går in i väggen, tar på sig för mkt och knaprar piller.
Varför gör vi kvinnor som grupp detta då?
Det finns de som tror att det har att göra med uppfostran.
Inom barnomsorgen spenderar många av våra barn större delen av sin vakna tid. Där ser jag den största skillnaden mellan könen när barnen ska tröstas för att de slagit sig. Flickor tröstas mera nära, får flera frågor "hur känns det? gick det bra? har du mycket ont?" har flickan ramlat ska även kläderna inspekteras och "ojas" över. Pojkar får istället höra "Hur gick det? det gick bra, det var inte så farligt, upp igen", sen borstar man av den och skickar dem efter bollen.
Man kan vara lite hård och säga att tjejer daltas det med och killar får inte känna efter och vara ledsna. Tjejer uppmärksammas när de är ledsna och beteendet förstärks, killar borstas av och ledsenheten viftas bort.
Jag har jobbat ca 7 år inom barnomsorgen och idag på jobbet har det kommit flera flickor som visat sina teckningar, pärlhalsband och små grejer de pysslat ihop "Titta fröken! Är den fin? Visst e den fin?"
Inte en enda pojke har kommit och visat sin teckning eller lego-pryl och bett om bekräftelse, från pojkarna hör jag istället "Wow fröken såg du hur jag satt den i målet? Du såg ju inte, de var jättesnyggt" De vill inte ha min bekräftelse för de tycker redan att de gör bra. Detta gäller så klart inte alla pojkar eller alla flickor utan det blir en generalisering.
När jag tänker på hur det ser ut på fritids så känner jag att jag själv inte har utvecklats, jag vill att chefen ska tycka att det jag gör är bra, om mitt jobb var att göra en teckning hade jag nog sprungit till chefen och frågat "visst e den fin??"
Jag vill att när jag är ledsen så ska någon trösta mig, fråga hur det känns och tycka lite synd om mig. Men när man är vuxen så är det inte som på fritids...
Hus, hus!
Snart flyttar vi till vårat hus!
Igår var en dag som jag verkligen längtade till att flytta! Det var tvättdag och Lola ville inte sova middag.
För att kunna tvätta här i lght krävs en hel del logistik. Tvättstugan ligger på andra sidan gården och tvätten börjar vid den "kritiska" tiden då Lola börjar bli hungrig och grinig. Med tvättpåse, tvättmedelspåsen och barn i famnen ska jag gå de två trapporna ner, i regnet gå över gården, ner för trappan till tvättstugan, sätta ner barn och tvätt för att få upp dörren till tvättstugan. Väl inne i tvättstugan ska tvätten kastas in och Lola kollas så hon inte röjer ut grannens tvätt eller dricker sköljmedel.
När vi flyttar till huset kan jag tvätta när det passar i våran egna maskin.
Tänk om jag hade en liten apa
Lilla dottern är så underbar, pussar får jag varje dag!
Slemiga, snoriga, torra, stora
Mjuka, varma, kärleksfulla
Slemiga, snoriga, torra, stora
Mjuka, varma, kärleksfulla
Jag är knäpp?
Idag bröt jag ihop på jobbet... med det menar jag att jag började gråta ohejdbart. Hur jag än försökte så gick det inte att sluta, tårarna bara forsade ut. Ett litet tag grät jag inne hos chefen, sen smög jag in på ett konferensrum och grät lite där. Jag höll ihop mig nästan hela vägen till klassrummet men efter att fått en kram av en flicka i korridoren var jag tvungen att smyga in på en toalett och snyfta lite till. Klarade mig en hel timma som den glada Jag men sen brast det igen och jag bölade säkert oavbrutet i en timma.
Jag har på mitt nya jobb verkligen att försökt ge det en chans, jag försöker lämna mina åsikter om vad som förväntas av mig och inte ha förväntningar men jag märker att det inte går.
Jag försöker vara duktig, hjälpsam och glad men det börjar bli svårt. Jag är snäll mot eleverna, försöker vara trevlig mot mina kollegor och har märkt att det har varit min enda räddning. När jag lägger min fokus på att spela rollen som den där glada kollegan/fröken så gör det mindre ont i mig. När jag spelar rollen som glad och engagerad håller jag tårarna borta. I slutändan så är det bara ett spel och jag har märkt nu att jag inte orkar spela en roll längre. Jag orkar inte spela den där som klarar allt, den där som kan möta alla situationer, den där som inte tar åt sig när eleverna kallar mig "jävla hora" och skriker "sug kuk".
Större delen av arbetstiden är jag rädd. Rädd för att bli skadad, slagen, spottad på, piskad med hopprep men mest rädd för att bryta ihop och visa mig svag.
Jag vill jobba, jag vill trivas på mitt jobb, jag vill skoja med mina kollegor, jag vill må bra med allt jag gör.
Jag går i samtalsterapi för att jag inte mår så bra på mitt jobb men det har jag inte våga nämna för någon på jobbet. När terapeuten frågade varför jag inte nämnt något svarade jag "För jag vill inte att de ska tro att jag är knäpp"
Efter dagens alla tårar tror nog mina kollegor att jag är knäpp och om alla tror det så kanske jag är det.
Jag kanske är knäpp som fortsätter spela en roll i en scenkostym som jag aldrig kan fylla ut.
Vinna ett par jeans!
-Hej, vill du vara med i tävlingen om ett par jeans?
-Ja absolut! svarade jag, eftersom jag vet att jag inte har ekonomi till massa "extra" för tillfället.
De tog mina mått gav mig ett par jeans och en skjorta, sen skulle jag fotas...
-Så, nu lägger vi upp den på hemsidan sen kan du be dina vänner att rösta på dig så du har chans att vinna.
-ehh, jaha, så det kommer synas...?
Ja, ja nu har jag fläkt ut mig i hopp om att jag ska vinna. Usch nu finns min jeansstjärt till allmän beskådning och jämförelse på deras sida.
http://www.minoutfit.se/outfit.php?id=68761