Angelicc 2.0

Det var inte självklart att jag skulle välja separatkremering, från början hade vi bestämt oss för att vi inte ville ha tillbaka hans aska att han skulle få "vanlig" kremering. Då kremeras han med andra hundar och sprids i en minneslund för hundar. Jag tyckte det lät fint när veterinären sa det där om att han sprids tillsammans med massa andra hundar i en hundminneslund, lite som en hundrastgård för sista vilan. Där kan alla hundsjälar springa runt och leka helt fritt i evigheters evighet.

Det var en fredag som vi valde att ta farväl av älskade Dillon och på lördagen kom jag på att jag kommer inte kunna begrava honom, jag kommer inte ha en grav eller "speciellt" ställe att gå till och minnas honom. Panik utbröt i sorgen. "Kan jag få tag i honom? Vem ska jag ringa? Vad heter krematoriet?" Jag ringde till veterinärkliniken som visade sig hade stängt för 30min sedan och öppnade igen på måndag kl 8.00. Självklart gick jag upp tidigt på måndag och ringde.

-Hej jag avlivade min hund i fredags och jag har ångrat mig eller jag vet att jag inte kan ångra mig men, jag vill ha separat kremering.

-Ja det fixar vi. Kom in bara så fixar vi med betalningen.

-Men hur vet ni vilken hund som är min då?

-Det måste vara Dillon, jag kommer ihåg honom. Han har inte blivit hämtad än, han finns kvar här. Kom bara förbi någon gång under dagen.

Lättnaden spred sig i kroppen. De visste vem han var, jag skulle få tillbaka honom eller det som en gång varit Dillon skulle jag få tillbaka.

Senare på kvällen drömde jag om honom och platsen han ska få springa runt i evighetens evighet kom till mig i drömmen.