Plåster på såret
Nu har det gått fyra dagar sen jag opererade bort cellförändringen.
Jag mår hur bra som helst!
Nu när någon frågar varför jag inte tränat de här dagarna kan jag svara utan att bli ledsen att "jag har tagit bort en cellförändring och kommer vara sjukskriven från träningen ett tag"
Men ibland smyger det på mig, rädslan att det inte är över än. Att jag ska komma hem från jobbet och hitta ett ännu tjockare brev på köksbordet. Ett brev som berättar att de inte fått bort allt.
Aydin har köpt en fin väska till mig "för att du varit så stark" sa han. 
Den är betydligt större än den ser ut. Jag lurade Dillon att stoppa huvudet i den så att man ska få en bättre uppfattning om storleken
Nu när jag måste undvika "träning, bad och samlag" (som det så korrekt stod i informationen som jag fick hem) är en fin väska en stor tröst.
Borta
Jag gick upp kollade att tiden och dagen verkligen stämde på remissen. Efter jag duschat klart kollade jag på remissen en gång till sen gick jag och kollade upp vilken spårvagn jag skulle ta, sen kollade jag remissen en gång till. På med kläder, sen kolla remissen en gång till.
Allt är med, handväska, patientkort, Id-kort, åk-kort, pengar och remissen.
Med Take away kaffe från kafé rutan och två av tre gratis tidningar gav jag mig av till kvinnokliniken. Det kändes som om spårvagnen åkte jättelångsamt! Jag hann lösa två sudukon i tidningarna innan jag var framme, konstigt nog hade spårvagns turen bara tagit 20 min.
Receptionisten skickade mig till dag kirurgen och där satt jag och väntade tills en sjuksköterska kom fram och undrade vad jag gjorde där. Jag hade tydligen blivit skickad till fel avdelning. Den snälla systern visade mig till ett väntrum en våning längre ner och lämnade mig där på en blå soffa. Efter någon minut var hon tillbaka och sa att jag snart kommer att bli uppropad och att det här kommer att gå jättebra, sen gav hon mig en ½ kram.
Den vanliga jag hade brutit ihop blivit jätteorolig och börja gråta men jag gav bara sjuksystern ett leende och sa "Ja det kommer att bli bra"
Ensam kvar blev jag i väntrummet och hörde mitt namn ropas upp efter lite väntan, jag följde linjen som var tejpad på golvet till ett nytt väntrum sen rullade allt på jättesnabbt!
Jag fick träffa en underbar läkare som förklarade ingreppet och pratade om hur jag skulle kunna underhållsträna eftersom jag inte får hård träna på 2-3 veckor.
Sen så var det en 30 min väntan på att lugnandet skulle verka.
Själva ingreppet var inte så farligt, jag hade fått lokalbedövning så jag kände ingenting. Men den lilla förändringen som de opererade bort visade sig vara lite större och sitta lite värre till. Den var ca 2cm stor och satt närmare livmoderhalsen.
Den vanliga jag hade blivit ledsen och gråtit men nu är jag inte jag längre. Jag ser det inte känslomässigt jag ser det med ett par andra ögon, jag försöker se det rent medicinskt. Jag till och med skämtade med läkaren och gynekologen under ingreppet.
Nu är det förhoppningsvis bara 4 mån tills nästa besök.
nu är den borta
Jag gick upp kollade att tiden och dagen verkligen stämde på remissen. Efter jag duschat klart kollade jag på remissen en gång till sen gick jag och kollade upp vilken spårvagn jag skulle ta, sen kollade jag remissen en gång till. På med kläder, sen kolla remissen en gång till.
Allt är med, handväska, patientkort, Id-kort, åk-kort, pengar och remissen.
Med Take away kaffe från kafé rutan och två av tre gratis tidningar gav jag mig av till kvinnokliniken. Det kändes som om spårvagnen åkte jättelångsamt! Jag hann lösa två sudukon i tidningarna innan jag var framme, konstigt nog hade spårvagns turen bara tagit 20 min.
Receptionisten skickade mig till dag kirurgen och där satt jag och väntade tills en sjuksköterska kom fram och undrade vad jag gjorde där. Jag hade tydligen blivit skickad till fel avdelning. Den snälla systern visade mig till ett väntrum en våning längre ner och lämnade mig där på en blå soffa. Efter någon minut var hon tillbaka och sa att jag snart kommer att bli uppropad och att det här kommer att gå jättebra, sen gav hon mig en ½ kram.
Den vanliga jag hade brutit ihop blivit jätteorolig och börja gråta men jag gav bara sjuksystern ett leende och sa "Ja det kommer att bli bra"
Ensam kvar blev jag i väntrummet och hörde mitt namn ropas upp efter lite väntan, jag följde linjen som var tejpad på golvet till ett nytt väntrum sen rullade allt på jättesnabbt!
Jag fick träffa en underbar läkare som förklarade ingreppet och pratade om hur jag skulle kunna underhållsträna eftersom jag inte får hård träna på 2-3 veckor.
Sen så var det en 30 min väntan på att lugnandet skulle verka.
Själva ingreppet var inte så farligt, jag hade fått lokalbedövning så jag kände ingenting. Men den lilla förändringen som de opererade bort visade sig vara lite större och sitta lite värre till. Den var ca 2cm stor och satt närmare livmoderhalsen.
Den vanliga jag hade blivit ledsen och gråtit men nu är jag inte jag längre. Jag ser det inte känslomässigt jag ser det med ett par andra ögon, jag försöker se det rent medicinskt. Jag till och med skämtade med läkaren och gynekologen under ingreppet.
Nu är det förhoppningsvis bara 4 mån tills nästa besök.
Brevet-tungt och tjockt
I torsdags när jag kom hem låg det där på köks bordet. Brevet! Det var ett vitt kuver med texten "Sahlgrenska universitetsjukhus" Jag visste direkt vad brevet handalde om; jag skulle få domen, svaret på vävnadsproverna. Brevet var tjockt och vägde en del i handen. "Det här kan inte vara bra!" Tänkte jag och började riva upp kuvertet.
12 dec var jag och lämnade nya prover. De tog lite vävnad och skulle skicka det till labbet, svaret skulle jag få via post.
Det var det tredje provet på ett halv år och det jag visste var att jag hade en cellförändring och läkaren har koll på hur stor den är (dock ej så stor säger han) men det som var kvar att ta reda på var villken sorts förändring det var. Var det en som behövdes tas bort eller en som skulle läka ut av sig själv?
Jag fick ut papprerna som låg i kuvertet. Det var många. Det första jag såg var det pappret som jag sett så många gånger tidigare som handlade om biobankslagen och om hur vävnadsprov hanteras. Sen så blev jag yr i huvudet.
Jag skummade:
"Bästa Angelica! Proverna som togs...är undersökta... bör behandlas.... bokat in en tid på våran mottagning för detta...Vänliga hälsningar"
Jag blev bara yrare när jag kollade på kallesen. Sen hittade jag det som tagit störst plats i kuvertet, ett häfte om cellförändringar i livmoderhalsen. Även det skummade jag igenom sen så orkade jag inte mer. Jag vill inte veta vad som kan hända. Jag orkar inte!
"Hur känns det, vad står det?" frågade min fästman
"Nej det är inte så farligt. Det är väl som jag förväntade mig. Jag ska in och oppereras nästa vecka." Svarade jag och sen började jag gråta.
Jag förklarade för honom att: Detta innebär att jag inte kan vara med i ABCs klubbmästerskap, jag kan inte vara med i nybörjar SM i boxning och värst av allt så finns det stor risk för återfall.
Jag har inte orkat berätta för tränaren att jag inte ska vara med på Klubbmästerskapet. Jag har inte berättat för mina kollegor att jag kommer vara ledig.
Hur ska jag få mod och ork till det?
skor, skor- akta er för skomakaren!
Det vibrerade, det var min telefon som var på ljudlös men med vibbration. Aydin ringde för tredje gången denna dagen.
Tidigare hade han ringt för att han ville veta namnet på ett företag och andra gången bara för att prata lite. Nu den här tredje gången berättade han att jag fått en avi från posten!
Jag visste direkt vad det va!
Det är mina skor som har kommit!
Jag hade tidigare beställt ett par skor som jag var tvungen att skicka tillbaka pga att jag fått fel stl. Men nu ringde fästmannen och berättade att de väntade på mig på posten!
Innan jag kunde hämta mina nya skor skulle jag förbi skomakaren vid jobbet i angered och hämta mina svarta "farmors"skor som jag lämmnat in. De skulle få ny klack och en ny öljett. "Kan inte vara så svårt" tänkte jag när jag lämnade in dem i onsdags. "Detta måste vara som rutin för dem!"
-visst, visst detta fixar jag! Hämta dem imorgon, torsdag. sa skomakaren när jag kom in med skorna.
Igår, torsdag gick jag dit. Jag var väldigt stressad för att jag var påväg till boxnings träningen och vill ha gott om tid att byta om. När jag kom fram till skomakaren och han tog fram mina skor höll jag på att få en chock!
Öljetterna på mina skor är antiksilver färgade och den öljetten han skulle byta ut hade han ersatt med en... guldfärgad öljett! Bland alla antiksilverfärgade satt det en guldfärgat öljett!
-Oj vad har du gjort! sa jag
-Jag har lagat skorna. sa skomakaren.
-Så där vill jag inte ha det, det är inte samma färg!
-men det kommer inte synas när du snör dem,sa han
- Jo det kommer det göra, det är inte fint!
-Jo, guld är fint, sa han.
-Jag vill inte betala för det där! Ta bort den! sa jag.
Sen vidare försökte skomakaren förkalara att han inte hade andra färger och jag blev mer och mer arg. För då hade han inte behövt byta ut den alls. Jag blev bara mer och mer förbannad och disskusionen fortsatte på samma sätt. Jag sa att det var fult och han sa att det inte gjorde ngt.
-Om du inte kan fixa en annan öljett får du ta ut den så går jag till någon annan som kan! sa jag.
-Men va då! sa han
-Nej ge hit skorna bara! Jag struntar i det här! GE HIT SKORNA! Jag ska ta dem till någon annan, du behöver inte ta ut öljetten det fixar en annan skomakare. Ge mig bara skorna!! skrek jag
Jag hade blivit lite lätt hysterisk och dessutom blev jag på hejad av en annan kund som stod bakom och höll med om att det inte såg bra ut.
-Lugna ner dig, jag ska ta ut den! sa han.
Men helt plötsligt kom en annan skomakare som såg mkt äldre ut. Han tog den yngre skomakaren åt sidan och sen kom den yngre skomakaren fram till mig och visade att han hittat en öljett som skulle passa. Han sa att han skulle sätta i den på en gång.
-Nej, jag har inte tid med det här! Jag kommer och hämtar skorna imorgon. Du behöver inte stressa! sa jag innan jag sprang ut, skackandes och på väg att börja skrika och gråta! Det var länge sen jag var så arg!
Men idag hämtade jag dem och det såg jättebra ut, det sa jag även till skomakaren.
Nästa gång jag ska fixa ett par skor så åker jag in till stan!
Dillon och jag
När jag ska ut och jogga och behöver sällskap föjer han alltid lika villigt med.
När jag behöver komma upp på morgonen en lördag är han andledningen att jag går upp.
När Aydin jobbar kväll och jag är ensam håller han mig sällskap.
Han är så fin, glad, clowning, stark och beskyddande. Varm, go och hårig.
Vissa stunder hatar jag honom och han hatar säkert mig. Han gör inte det jag ber honom om, jag blir arg och vill bara att han ska försvinna. Han tycker nog att jag kräver lite väl mycket av honom ibland, då känner han sig nog hjälplös. Men det går snabbt över och vi blir vänner igen. För vem orkar att vara osams när man umgås så mycket?
Han är min baby-boy Dillon. Min allra finaste amstaff.
Att vara sjuk-att ha en cellförändring
Att få höra "det löser sig" "det kommer att bli bra" "eeh det är inte så farligt"
Hjälper inte.
Jag mår inte bättre.
Jag bli inte gladare.
Jag blir inte friskare.
Det ända som händer är att jag ångrar att jag någonsin sa något.
Jag ångrar att jag berättade.
Jag ångrar att jag inte höll tyst.
- Visst det löser sig säkert- men vad hjälper orden?
- Förr eller senare måste det bli bra-men det blir inte förr för att jag för höra det.
- Kanske jag över reagerar, det är säkert inte så farligt-men det är min kropp det handlar om och det är väl upp till mig att bedömma vad jag anser är allvarligt eller ej?
Jag vill tycka synd om mig själv, jag vill oroa mig!
Men framför allt vill jag att andra ska oroa sig med mig!
För det jag är nu är att jag överreagerar, jag är naiv, pessemistisk men framför allt ensam!
Ensam
Själv
Jag kommer inte dö av detta. "det som inte dödar härdar"
Men detta kommer inte härda mig.
Jag kommer bara att inse att jag är jälvigt ensam och själv. Att det är lika bra att jag inte öppnar munnen mer. På vilket sett härdar det?
På vilket sätt blir jag starkare av att upptäcka att jag står själv?
Jag skulle vija kunna prata om detta men det går inte.
För jag har ingen att prata med...