min Maia
Jag har en sån där amstaff eller rättare sagt en American staffordshire terrier. Vissa kallar den rasen för underbar familjehund andra för kamphund. Själv väljer jag att kalla min hund för Maia, ibland Maja-baja, Milkey, lilla-gumman, tjejen men oftast bara Maia. För mig är hon ingen kamphund och jag associerar henne inte med hundar som slåss. Då jag själv har väldigt livlig fantasi så kan jag ändå förstå... Träffar jag någon som heter Muhammed Ali tänker jag genast på boxning och det leder till att jag tänker på Tyson och att bita av motståndares öron. Visst är det lite långsökt men jag minns hur stort det var och hur mkt man kunde läsa om det i tidningar och dokumentärer som handlar om Tyson så tas det upp om hur han bet av en motståndares öra. Jag har i mitt media uppsug skadas och kan inte sluta att associera Mike Tyson med öronstympning.
Örons som spottas ut, blod som rinner, aj fy fan va ont!
Mediasbild som visas av pitbull och amstaff är ofta hundar som attackerar andra hundar, sönder slitna öron, blod, usch fy fan va läskigt... Så jag med min livliga fantasi har förståelse för människor som inte kan hjälpa att det automatiskt relaterar till de hemska artiklar som matas in i hjärnan.
Men jag måste välja om, jag kan inte låta Tysons öronhugg färga mig och låta det styra min bild kring boxning och människor som heter Muhammed Ali. Jag måste tillåta mig själv att göra min egna uppfattning om boxning och det kan jag endast göra genom att inte låta media eller saker jag "hört på stan" ligga som en dimma och störa. För lika knäpp att associera boxare med avbitna öron är det att associera min hund med hundkamp och söndertrasade vovvar.
Här badar mina två monster.
Min hund har blivit förvandlad till grus
Det var förra veckan i torsdags som det runt tolvtiden damp ner ett kuvert genom brev inkastet. Kuvertet landade på hallmattan, mattan är det enda i hela lägenheten som fortfarande bär doftspår av att det för några veckor sen bott en hund här. Redan innan jag böjde mig ner för att plocka upp det så förstod jag vad det handlade om, loggan med en hund och kattsiluett skvallrade om brevets innehåll. När jag öppnade och läste fick jag mina aningar bekräftade, Dillon finns att hämta kremerad och klar. Det stod inte riktigt så men meningen är den samma. Han eller rättare sagt hans aska hade kommit tillbaka från djurkremeringen och fanns nu på djurkliniken.
Lättad över att få hem honom igen satt jag på spårvagnen tillsammans med Lola. När jag kom fram till kliniken var det kö inne så jag valde att vänta utanför med Lola som satt tyst i barnvagnen. Det var en regnig dag utanför kliniken rastade en kille sin franska bulldogg lite längre fram kom det en man med en liten lurvig vit vovve.
-Kan de hälsa? frågade killen med frallen
-Jo det kan dom. Svarade mannen med den lurviga hunden.
Den lilla lurviga saken spratt till och viftade på svansen så allt hår på hela dess kropp fladdrade. Mannen berättade att den lurviga hunden var 12år gammal. "Dubbelt så gammal som Dillon blev" kom upp i min tanke och kände sorg i bröstet.
Nu fanns det plats för mig att gå in på djurkliniken. Jag ställde mig i kön. Längst fram i kön stod en kvinna, hon betalade och ropade till sin man som var den mannen som hade den lurviga vovven. Mannen, kvinnan och hunden följde med en djurskötare in i ett rum. Djurskötaren kom ut igen försvann in i ett annat rum och kom sen ut med en filt och sprutor som jag så väl kände igen. Hon öppnade dörren till mottagningsrummet och då far den lilla lurviga vovven ut i full fart.
-Stoppa hunden! skriker en kvinna.
Jag som är närmast dörren får tag i den lilla vovven och lämnar tillbaka den till kvinnan och precis då var det min tur. Jag tog upp pappret där det stod att Dillon fanns att hämta.
-Hej, jag ska hämta... sen visade jag lappen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Kan man säga att man ska "Hämta sin hund"?
Jag fick en beklagande blick av djursköterskan (som var den samma som var med när Dillon avlivades) sen försvann hon men kom snabbt tillbaka med en påse.
-Här... Hon räckte mig påsen tittade mig i ögonen, hennes blick var lugnande. Jag tog emot påsen och var nära på att börja skratta över att den var så tung. Jag gick snabbt ut och där utanför tittade jag ner i påsen och fick se en vacker urna i obehandlat trä. Jag la uranan under barnvagnen tog sen en långsam promenad och grät i regnet.
Hemma letade jag fram en skruvmejsel och skruvade upp urnan, där i låg det grus. Det mesta av gruset var grått men några korn var svarta eller vita. När jag i chock skruvade ihop urnan kom min man hem och tittade undrande på mig.
-Han går inte att laga, han går verkligen inte att laga. Fick jag fram.
Drömmar
De senaste dagarna har mina tankar flugit runt som ett oväder i mitt huvud. Tankar kring framtiden och det förflutna. Funderat mycket på hur min arbetssituation ska lösas och vad jag ska göra till hösten, finns det kurser att gå? Kommer jag ha ett jobb?
Sen har de förflutna hängt sig kvar många tankar har ägnats Dillon. Många fina minnen har kommit upp... många många fina minnen.
Idag när dottern somnade så passade jag på att själv vila. Vila för mig brukar stilla mina tankar, ofta brukar mina drömmar reda ut ev. oroligheter.
Jag låg som i dvala när jag kände någon kliva upp i sängen. Det var välkända steg så jag la ut armen och han la sig på den. Det var Dillon som klivit in i min dvala. Jag vaknade till av glädje att han var här. Men då försvann han. Somnade snabbt om igen och la ut min arm. Han kom och la sig på den igen och jag klappade på hans rygg, låg med min kind på hans hals och luktade honom i örat. Det kändes så verkligt han var verkligen här. Jag kände hans päls och doft. Det var så underbart. Så fantastiskt att få besök av en sådan kär vän. Så fint att han klarade av att kliva upp i sängen själv och att jag slapp lyfta upp honom som jag brukade, han mår bra nu.
Så här brukade det se ut i sängen. Bild från januari 2008
Mitt hjärta har gått i tusen bitar
Min bästa vän finns inte mera, han fattas mig.
I min fantasi blev Dillon kvar på Gotland.
Där skiner alltid solen, där tuggar han sönder sin boll i gräset sen tuggar han sönder kubbspelet, där går han ut å in som han vill och har fri tillgång till katternas mat, där är han fri.
I min fantasi är Dillon odödlig.
Min bästa vän finns inte mera, han är död.
2 juli 2010 ställdes jag inför det svårast valet jag någonsin mött. Hur ska man någonsin känna sig redo att avsluta någons liv?
I mitt knä vilade hans huvud tungt där jag satt på det blå mottagningsgolvet, Dillon låg på en grön filt, halsbandet hade vi lämnat hemma. Djursköterskan kom in och undrade om vi var redo?
"Kan jag någonsin bli det!?" Tänkte jag men sa ingenting. Lite senare fick han de sprutorna som fick hans hjärta att stanna. Vi blev lämnade ensamma, kvar i rummet satt jag på golvet, Dillon låg bredvid och min man satt i fåtöljen.
"Det här är så FEL! Det här är så FEL! Jag hatar DIG! Jag känner att det här är så FEL!" Skriker jag till min man.
Jag ville ju att Dillon skulle bli gammal. Jag ville se honom bli grå runt nosen. Jag vill uppleva så mycket mera med honom. Jag kände mig så arg på min man som inte hade stoppat allt eller sett till så att allt bara var bra. Han brukar fixa saker och han brukar se till att saker är bra.
Jag lägger mig över Dillon vilar mitt örat mot hans bröst och jag håller andan. Hans kropp är varm och avslappnad, det ser ut som han sover. Jag får för mig att jag hör hans hjärtslag men förstår att det bara är mina hjärtslag som jag hör.
"Hallå, Hallå, vart har du tagit vägen?!" viskar jag i Dillons öra.
"Jag älskar dig"
"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta"
Mitt hjärta har gått i tusen bitar.
När jag sitter här hemma känns det som han bara är i andra rummet. När jag går på promenad känns det som han är snett
bakom. Som han inte alls är borta.
Hans kropp finns inte kvar här hos mig. Jag kommer aldrig kasta boll med honom igen. Jag kommer aldrig mera få
ha han sovandes på min arm.
Men han kommer alltid finnas här hos mig.
Alltid vara nära.