radio i bilen
Jag och min syster åkte idag in till stan (ja det är det vi på Gotland kallar Visby)
Påvägen in lyssnade vi på radion och pratade. På P3 spelade de en sketch som för kortat var så här:
"-Har du sett hans nya tjej?
-Ja, hon som ser så liten ut, har konstiga tänder och rufsigt hår?
-Ja hon! Har du hört hur pipigt hon pratar?
-Nej!? Men jag tycker hon ser ut som en hamser
-Jag tycker hon ser ut som ett marsvin och sen så var jag tvungen att underhålla henne hela tiden.
-Ja typiskt marsvin. Tar man med sig sina husdjur till festen får man ju ta hand om dem."
Även fast sketchen var överdriven (hoppas jag) så finns det säkert de vänner som pratar med varandra liknande om sina vänners fickvänner/pojkvänner, alltså inte någon form av information utan bara onödigt snack. Värre så finns det nog dem som pratar om sina vänner på de sättet.
"De som pratar illa om andra i din närvaro pratar sannorlikt illa om dig i andras närvaro" är ett citat jag läst i en kalender och det är ett citat som jag tror det ligger mycket sanning bakom. Om en person pratar mycket om andra i din närvaro pratar säkert den personen om dig i andras närvaro. Ska förtydliga att jag skrev endast "pratar" för en person som pratar mycket om andra överhuvudtaget har kanske inte så mycket intressant att tillägga annat än om andra och om vad de gör, ser ut tycker eller tänker. "Har du hört! Han gjorde så och sen sa han så, alltså jag tycker det är så knäppt/sjukt/coolt/läskigt..."Det låter nästan som en sportkommentator!
Så nästa gång du (eller lik väl jag) börjar prata om vad "andra" tycker, säger, ser ut eller gör, tänk då "Detta säger mer om mig"
Vad tycker Angelica? Vad gör Angelica?
Påvägen in lyssnade vi på radion och pratade. På P3 spelade de en sketch som för kortat var så här:
"-Har du sett hans nya tjej?
-Ja, hon som ser så liten ut, har konstiga tänder och rufsigt hår?
-Ja hon! Har du hört hur pipigt hon pratar?
-Nej!? Men jag tycker hon ser ut som en hamser
-Jag tycker hon ser ut som ett marsvin och sen så var jag tvungen att underhålla henne hela tiden.
-Ja typiskt marsvin. Tar man med sig sina husdjur till festen får man ju ta hand om dem."
Även fast sketchen var överdriven (hoppas jag) så finns det säkert de vänner som pratar med varandra liknande om sina vänners fickvänner/pojkvänner, alltså inte någon form av information utan bara onödigt snack. Värre så finns det nog dem som pratar om sina vänner på de sättet.
"De som pratar illa om andra i din närvaro pratar sannorlikt illa om dig i andras närvaro" är ett citat jag läst i en kalender och det är ett citat som jag tror det ligger mycket sanning bakom. Om en person pratar mycket om andra i din närvaro pratar säkert den personen om dig i andras närvaro. Ska förtydliga att jag skrev endast "pratar" för en person som pratar mycket om andra överhuvudtaget har kanske inte så mycket intressant att tillägga annat än om andra och om vad de gör, ser ut tycker eller tänker. "Har du hört! Han gjorde så och sen sa han så, alltså jag tycker det är så knäppt/sjukt/coolt/läskigt..."Det låter nästan som en sportkommentator!
Så nästa gång du (eller lik väl jag) börjar prata om vad "andra" tycker, säger, ser ut eller gör, tänk då "Detta säger mer om mig"
Vad tycker Angelica? Vad gör Angelica?
Dag 17
Idag har jag hämtat min man vid flygplatsen.
På vägen dit missade jag avfarten och kom helt fel... Var lite i mina egna tankar. Jag har funderat ett tag på att hoppa fallskärm. Den tanken växer i huvudet, antingen så får jag släppa det eller så får jag helt enkelt boka tid och hoppa. Det spelar ingen roll vad jag gör, men gör något!
Läser "munken som sålde sin Ferrari" och där påstår det att 95% av ens tankar är samma som man tänkte dagen innan. För tillfället har jag inget att säga emot det, för för tillfället känns det som ett väldigt aktuellt påstående.
Känns skönt att träffa mannen igen, vi får se hur dagarna ter sig inga planer. Jag inväntar lugnt morgondagen, välkomnar den med allt den har att bjuda.
Dag 16
Idag var jag inne i stan som man säger är på öijn. Först åkte jag i till Visby men ångrade mig när jag hade svårt att hitta parkeringsplats. Åkte istället hem till mamma. Efter några timmar kom vi iväg till stan, där fick jag tag i nödvändigheter sen så åkte jag hem med bilen full av matkassar. Handlade helt utan lista och det blev bra ändå!
ensamhet
"I dissolved into the Emtiness, and discovered it was filled with Love..." Bede Griffiths
Dag 15
Hade planer för dagen men fick ändra dem eftersom dottern hade feber. Det är skönt att jag inte bestämt något med någon utan det var mest kansken.
Idag har dottern sovit mycket och jag har därför haft tid att ringa lite samtal som behövdes. Fick tag i försäkringskassan och mitt jobb. Inget av samtalen var direkt upplyftande utan mera "måsten"
Det konstaterades att jag kommer förlora min sjukpenning pga av att jag inte tar ut full föräldrapenning, men jag har inget val. Dagarna måste spridas ut så eftersom det dröjer innan dottern skolats in på dagis.
Andra samtalet bekräftade bara det jag haft "på känn", nu kommer jag inte ifrågasätta min intuition... får mer och mer vittnen på att lita på den. Känns det inte bra så kommer det nog inte blir bra hur jag än vrider och vänder på det, hur mkt jag än försöker få det att gå ihop.
Det jag hade på känn var att skolan jag jobbar på inte skulle kunna erbjuda mig min tjänst efter avslutad föräldrarledighet, trots att chefen sa annat så kändes det inte som om det var där jag kommer jobba i höst. Tråkiga är bara att jag fick ta reda på det själv, jag fick ringa och fråga och få min misstanke bekräftad.
Känns lite tråkigt att inte vara behövd (saknad?) på jobbet, men att jobba är bara att sälja min tid. Jag säljer inte mig. Jag är fortfarande jag. Jag är perfekt!
Dag 15.
Snart är han här
Snart är vi här
Vi har aldrig varit något annat.
Dag 14
Halvvägs till Hemse så hör jag Lola skrika där bak i sin bilbarnstol. När jag kom fram till pappas jobb och tittade till henne där bak så såg jag att hon spytt ner hela sig och halva baksätet. Hennes stol är tydligen oxå vattentät eftersom hon satt i en pöl av spya. Ja det var bara att ta några andetag och sen tänkte jag att det här är inte skoj för henne heller. I början var det svårt att hålla tillbaka kväljningarna men jag har ingen lust att sända dem signalerna till dottern då jag tror inte att det gör något gott så jag torkade upp så gott det gick sen tog jag av henne tunnikan och hon fick ha på sig en liten kofta istället. Jag satt henne sen i bärselen sen gick vi in i matbutiken och handlade det vi skulle ha. Inne i butiken sa hon att hon var törstig så jag köpte lite Mer till henne. Det underlättar nu när hon pratar mera, hon skriker inte lika mkt när hon märker att hon kan göra sig förstådd.
Resten av dagen flöt på ganska "torrt", jag har som tidigare dagar haft tid att läsa, leka med hunden och bara sitta på trappan andas lugnet. Satt ett bra tag på trappan tillsammans med hunden och tittade på kalvarna som smitit in i pappas trädgård. Lill-tjejen somnade för kvällen när jag läste bok för henne, hon har en ny favorit bok som jag läst varje kväll i 8 dagar; "Vilda bebin får en hund".
Ännu en dag som mamma har flutit iväg.
Dag 13
Idag har jag pratat med min man på telefon ett flertal gånger. Ibland ser jag saker så mkt klarare när jag pratar med någon och ibland är det lättare att prata med någon som jag känner väldigt väl. Det är lättare för mig att vara helt ärlig och öppna mig för någon jag känner väl eller för någon jag aldrig träffat. Den gråzonen där emellan är den zonen med ex. föräldrar, vänner och kollegor känner jag är lite svårare att berätta allt för. Kanske är det för att jag känner min man intimt?
Jag har även en vän som jag tagit upp kontakten med på senare och henne känner jag ett stort förtroende och tillit, sen stor bonus är att jag kan prata om barn med henne!
Dag 13 är slut
Mannen är påväg hem.
Ska bli skönt att ses igen.
värdefullt
Vi värdesätter saker så olika och det finns ingen som kan säga att något är bättre än det andra det finns ingen skala. Vi har själva gjort upp den skalan för oss själva.
Imorse vaknade dottern runt kl 8, hon kröp upp i sängen och kramades innan vi bestämde oss för att gå ner och äta frukost. I bara pyamas satt hon i sin stol och knaprade på sina smörgåsar och skedade sin yogurth. Jag kunde lugnt sätta på kaffet, släppa ut hunden genom altandörren och plocka undan lite i köket. Sådana morgnar värdesätter jag.
När lill-flickan ätit klart klädde jag på henne kläder och skor så hon kunde göra hunden sällskap ute på gården. Hunden hade nu hunnit springa av sig och ville gärna ha sällskap av lill-flickan. En halv minut senare gjorde jag dom sällskap. Jag satt mig med min tjocka bok och min kopp kaffe på altantrappan. Tankar kring hus vs. lägenhet snurrade runt. "Så här lugnt har jag inte haft det sen innan Lola föddes"
När jag är hemma i lägenheten ser morgonen helt annorlunda ut. Efter frukost ska Lola tvingas ner i barnvagnen, barnvagnen i sin tur ska släpas två trappor ner, Dillon ska nervöst följa tätt bakom mig och sen ska jag rasta Dillon knuffandes på en barnvagn med en skrikande Lola i. Efter morgonrundan ska allt upp i lägenheten igen, hunden ska ha mat, det ska plockas i köket, Lola får se lite på Pingu så jag kan få något gjort... sen, sen tar jag på henne ytterkläder (igen) och går ut på innergården så hon kan leka. Då brukar klockan sprungit iväg så pass mycket att det snart är dags att gå in och greja med lunchen.
När jag var 18år var drömmen om lägenhet i stan det som det drömdes mest om. Idag nästan 10år senare är det drömmar om hus så är återkommande.
Är hus bättre än lägenhet?
Jag är helt övertygad om att det finns personer i liknande situation som mig som hellre bor i lägenhet. Så finns det då några värdefulla ting här i välden eller är allt bara åsikter? Har då tingen något värde om det är mina åsikter? För dem som är insatt i politik (och känner till marknadsekonomi) och de så som jag funderar ofta på vad/varför/hur/när kanske känner igen sig...
Tingen har endast det värde jag ger dem.
Idag värdesätter jag hus högre än lägenhet, den dagen det behövs bytas tak kanske jag ändrar mig.
Idag värdesätter jag lugn och enkelhet, den dagen jag behöver byta tak har jag nog inte ändrat mig på de punkterna.
Tingen värdesätter vi olika och det ändrar sig hela tiden. Men att värdera lycka, ro och välmående kommer vi nog alltid värdesätta och där skiljer vi oss inte från varandra. Där vill vi alla ha det samma.
Peace and Love/ Angelica
Dag 12
Veckans tredje kalas... börjar bli lite trött på tårta. Men Lola gillar det! Hon har smaskat tårta för tredje dagen med god aptit, hon har ätit mat med samma aptit som tidigare så tårtan har varit plus.
Igår var jag på kalas hos min kusin som fyller 8år. Lola lekte med min yngre kusin och det var skönt att inte behöva hålla koll hela tiden utan kidzen skötte sig själva. Idag däremot så var det kalas hos min morbror som fyllde 50år... kände mig slut efter 20 min av spring efter Lola. Lola i sin tur sprang runt och ville klappa de snälla "vovvarna" och klättra i trapporna. Men efter uppbackning av Mormor och Mummo så kunde jag andas ut och äta lite.
Nu är jag trött, trött.
Min man sitter i Delhi (eller han sover nog nu) på torsdag tar han flyget hit. Jag ser fram emot att spendera tid med honom. Visst kan jag fara iväg i fantasin och springa händelser i förväg tänka på allt jag vill göra med honom (läsa tillsammans, promenera,meditera), men till vilken nytta gör det att flyta i väg i fantasin?
Dag 11
Ja... jag räknar på ensamma dagar.. men jag har mer och mer insett att det är precis vad jag inte är. Jag behöver verkligen någon som hjälper mig med dottern, någon som kan passa henne ett tag så jag kan få vara själv, ensam.
Vet inte riktigt hur det här gick till när min man beställde sin resa, det enda jag vet att det inte var ett beslut som fattades gemensamt. Nej jag fick helt plötsligt reda på att han beställt en resa till Indien och att han skulle vara borta lite över en månad. Jag blev spontant glad för han skull och unnade honom att komma iväg.. men sen så kom alla de där rädslorna.
Nu sitter jag och kollar själv på en resa... jag har 16 semesterdagar sparade.
Är sugen på att boka en och sen så blir det en rolig överraskning för mannen när han kommer hem "här har du hund å barn, hej då nu reser jag iväg"
Men fantasin kommer nog överträffa verkligheten...
Dag 10
Dag tio är slut
båda jag och Lola är sjuk...a
Jag och Dillon tog igår en tur till havet
Fick sand överallt, värsta skavet.
ensam längre än hoppats
Idag har jag ringt en massa samtal... till jobbet utan att ngn svarat och sen har jag ringt till flygbolgets center i Istanbul och även de svenska agenterna. Ingen kunde hjälpa mig... min mans biljett går inte att boka om.
Hade varit så skönt att få lite tid tillsammans innan han börjar jobba igen men så som det ser ut nu är det inte möjligt. Känns tråkigt... jag känner mer och mer att jag nog stannar kvar här tills jag börjar jobba, det är så mkt enklare för mig att bo i hus än bo i lägenhet och är inte dragen till att stressa i lght och komma tillbaka till pusslandet... hund, barn, man och sen jag som på något sätt fungera ihop.
Vet inte vad jag vill
Hade varit så skönt att få lite tid tillsammans innan han börjar jobba igen men så som det ser ut nu är det inte möjligt. Känns tråkigt... jag känner mer och mer att jag nog stannar kvar här tills jag börjar jobba, det är så mkt enklare för mig att bo i hus än bo i lägenhet och är inte dragen till att stressa i lght och komma tillbaka till pusslandet... hund, barn, man och sen jag som på något sätt fungera ihop.
Vet inte vad jag vill
Dag 9
Idag har jag haft i minnet "var ligger mitt fokus?"
När jag blivit irriterad har jag påmint mig om var jag lägger mitt fokus. När jag gjort meningslösa saker (slö surfande) har jag frågat mig själv; var ligger mitt fokus?
Har haft en dag med lite irritation, nästan ingen dator och inget meningslöst sittandes i soffan framför TVn.
Jag har idag tagit itu med lite arbetsrelaterade "bekymmer" har inte lyckats reda ut allt men det ser mindre snårigt ut nu. Imorgon blir det en hel del ringande, finns ingen anledning att dra ut på saker eller distrahera mig själv med påhittade "måsten"
Var ligger min fokus nu?
Sängen!
Dag 8
Pratade med min man idag igen. Underbart att höra hans röst. Han känns så nära.
Idag har mamma varit här och vi har inte haft några planer utan dagen har flutit vidare med trevliga givande samtal, Härligt!
Dag 7
Drömde i natt om att min yngsta lillasyster följt med min man till Indien. Hon ringde och klagade och sa att munkarna på ashramet tvingade henne att jobba hela tiden och hon ville åka hem. Sen så drömde jag att det var översvämning utanför huset och det var kräftor runt hela huset. Grannen ska nämligen anlägga två stora kräftdammar i närheten av min fars hus.
Idag ringde min man. Jag hade tidigare pratat in ett meddelande till honom på svararen och mailat honom eftersom jag inte hört av honom sedan han var påväg upp till ashramet så fanns det en viss oro som gnagde... "vad har hänt? tänk om han skadat sig eller är vilse?" Men när jag kände efter och lyssnade så hade jag djupt inom mig ett lugn, "allt är som det ska vara". Ja och det fanns inget speciellt att nämna.
Innan jag pratade med honom har jag känt en saknad och längtan efter honom. Inte att han behöver vara här fysiskt för att fylla ngt tomrum utan jag har längtat efter att prata med honom. Efter jag pratat med honom var längtan efter honom bara större och jag vill hålla honom nära. Jag känner inget tomrum när han är borta utan det känns som han är en del av mig och alltid nära. Den saknade jag upplevt är att jag vill dela med mig av tankar till honom, dela med mig av upplevelser. Jag har längtat efter att han ska få ta del av det fantastiska jag upplever här och nu. Uppleva enkelheten som jag upplevt de senaste dagarna.
Här hos pappa finns det verkligen ett spelrum att göra lite som man vill. Idag har jag gått runt på gården med en stor yxa och en såg... lite senare försvann jag in i skogen med en spade. Inte en tanke ägnade jag då åt hur konstigt det kunde uppfattas. Sanningen var den att jag har sågat av lite grenar och huggit ner lite träd och sly på tomten, sen har jag grävt upp och flyttat lite träd. Jag har även idag läst, spelat gitarr, vilat och promenerat. Ja, idag har jag verkligen gjort det som fallit mig in! Underbart!
Dag 6
Idag har det firats nationaldag. Jag följde tillsammans med Lola, Simone och Sebastian med pappa på en bilträff, motorhistoriska dagen. Har inte så jättestora kunskaper om bilar men jag tycker det kan vara trevligt att titta på dem och se alla olika former och färger. Det blev en hel del kort tagna idag, vad jag ska ha bilderna till är än ett mysterium.
Dillon verkar trivas här på landet. Han går ut tidigt på morgonen och letar efter katterna, sen är han ute mest hela dagen (ibland bunden men ofta går han bara runt), han kollar på grannens kor och tjurar, tuggar på pinnar (även kubbet) men mest ligger han bara och sover.
Jag trivs oxå här på landet, Lola går ut och in som hon vill och det är skönt att hon klarar sig så mkt själv. Känns som hon inte behöver stimuleras lika mkt som hon stimuleras i lägenheten. Desto mer självständiga aktiviteter hon ägnar sig åt desto mer tid får jag till mig själv. Än så länge har jag inte ägnat så mkt tid åt att fundera utan timmarna mest bara far iväg, helt plötsligt är det dags för Lola att lägga sig.
Imorgon är det Måndag och vanlig arbetsdag för min far. Jag kommer vara själv i huset tillsammans med katterna, Dillon och Lola. Skönt att inte ha något planerat inför morgondagen utan det visar sig, jag är öppen för förslag.
Dag 5
Dag fem bara försvann
märkte att det fanns likheter med att klippa gräs och skjuta barnvagn
förflutna springer ikapp mig
Det finns vissa saker som man har gjort eller upplevt som ständigt kommer tillbaka till ens tankar, som ett minne som förföljer.
Jag som många andra har trevliga och mindre trevliga minnen som dyker upp och som jag har svårt att släppa. Många tankar kring minnen har jag släppt efter jag sett dem som meningslösa och som något gammalt och inte värt att hålla fast vid. Varför hålla fast vid något om det ger obehag?
Men ibland spelar det ingen roll hur mkt jag själv förlåtit mig, mitt beteende och gamla återkommande tankar, för ibland dyker det gamla minnet upp bakom kassan.
Jag står med min bricka i händerna i matkön i restaurangtorget, jag har tagit emot maten från andra sidan disken. Nu ska jag bara med min bricka svänga runt hörnet och betala. I ögonvrån skymtar jag någon som jag tror mig känna igen. Denna någon får mig att tänka på ett minne som jag tryck undan, försökt att glömma. Tittar snabbt upp... och visst fan, jag såg inte fel. Det är Han!
Jag börjar leta flyktvägar." -Kan jag betala i en annan kassa?" Nej jag måste betala i den kassa som han står i eller välja att bli utan mat.
Jag tar ett djupt andetag, svänger runt hörnet.
-Är det bra så, då blir det 84 kr
Vadå, känner han inte igen mig? Jag känner ju igen honom och tänker till och med på honom ibland. Alla tankar flyger fort. "kanske är mitt minne lite förvrängt?" och sen så kommer jag på: Det jag känner behöver inte han känna, så som jag minns det kanske inte han minns det.
-Hej hur är det, du jobbar kvar? svarar jag.
-Oj, jo hej. Det är bra. Pluggar nu och jobbar här ibland. Har ett examensarbete kvar att göra som jag skjuter på.
- Det är bara att göra det då. Ha det bra. svara jag, sen tar jag mitt betalkort, min bricka och går.
Dag 4
Stress, stress som lättades av en vän/granne kom över och erbjöd sig att gå ut med Dillon. Skönt att bara ha Lola som flängde runt. Dillon blir alltid orolig när jag packar, han går runt och står precis bakom mig nästan hela tiden.
Jag tror att alltid jag tror att jag behöver kom med men det kommer visa sig om jag glömt något. Men som alltid när åker iväg så har jag känsla av att jag glömt ngt.
Bilen blev tillslut packad, Lola i stolen, Dillon där bak och GPSen på sin plats. Hämtade min kära reskamrat och hennes son sen iväg!
Det blev många långa timmar i bilen, visst skrek barnen lite men inte jämfört med vad jag varit rädd för. Bilresan blev en prövning över att inte reagera på barnskrik :) Det var skönt att köra så långt, vägen låg framför mig, böljande och tom. Ur bilstereon kom det musik som passade resan. Helt plötsligt var vi framme vid hamnen och gott om tid fanns det innan det var dags att köra ombord.
Förhoppningar fanns att barnen skulle sova på båten så det skulle finnas tid till läsning och testa vännens DS... men nej, inga förväntningar! Barnen hade energi från jag vet inte vad... Jaga, jaga, jaga och så lite lek i lekrummet.
Dag tre
Ja ha då börjar dag tre i ensamheten lida mot sitt slut...
Det känns inte så ensamt längre, jag har ju Dillon och Lola! Sen så är det folk runt omkring mig hela tiden. Idag så skulle jag ha träffat och umgåtts med flera än vad jag hade tid med. Jag träffade dem men det blev inte att vi umgicks. Jag kände mig förvirrad och tänkte nästan hela tiden på vad jag skulle packa och i vilken väska... jag har inte alls varit närvarande idag. Eller jo bara i korta stunder. Träffade en vän som skaffat valp och valpen förtrollade mig och blev en perfekt distraktion från packa kappsäcks tanken.
Imorse pratade Lola mycket om: pappa, pappa, pappa?. I perioder satt hon med mobilen och pratade med pappa (men bara i fantasin, hon vet inte hur man ringer) Jag satt henne i knät och vi loggade in på facebook och tittade på pappa-bilderna. Där fanns många bilder från vårat bröllop och det gillade vi båda att titta på. Vi satt och tittade på bilderna länge, länge. Tillslut fick jag sätta ner henne fast att hon inte alls kände sig klar med att titta på pappa-bilderna. Hon skrek och grät, hängde i datorstolen och ville upp. Jag blev ledsen och kände att jag hade inte alls tid med att hantera mina egna känslor och än mindre att hjälpa henne att hantera hennes "pappa, pappa, pappa?" känslor.
Nu när jag tänker tillbaka på händelsen känns det mest tomt.
Jag känner mig för trött för att gå tillbaka till de känslor som kom upp när jag tittade på "pappa-bilderna" och på den maktlöshet jag kände/känner över att inte kunna möta Lola på ett sätt som hon förstår.
Nu ska jag sova och nu kommer jag somna med bröllopsbilderna i tanken, borta är helt funderingarna kring vad jag ska packa och i vilken väska.
Dag två
Nu börjar dag två lida mot sitt slut. Dag två solo, gräsänka, ensam mamma och själv.
Dagen har bara rullat på, på gott och ont. Jag har rastat hunden och lekt med honom, jag har lagat mat, träffat en trevlig vän som känns inspirerande och träffat hennes söta barn, jag har handlat, dammsugit, badat dottern, haft trevligt telefonsamtal. Ja, Det är som jag flutit genom dagen med Lola i ena handen och Dillon i andra. Allt har likt en stor flod flutit vidare utan vidare motstånd eller svänger.
Jag vet inte om det är så att jag inte accepterat eller fullt ut förstått att mannen/dotterns pappa har åkt iväg på lång resa, för den känslan jag har är "Han är på jobbet och kommer snart hem"
Det känns som i den där filmen "måndag hela veckan" alltid samma dag men jag gör lite olika grejer. Men varje morgon samma dag. Hela dagen har jag verkligen haft känslan "han är på jobbet kommer snart hem" imorgon kommer jag tänka lika för att det är samma dag som upprepas om och om igen.
Men jag vet att han kommer inte hem"snart", han kommer hem om en månad. Kanske kommer det kännas annorlunda efter jag ger mig iväg på min resa.
På fredag reser jag iväg till Gotland och ska vara där i en månad(tror jag). Jag har en förhoppning om att jag ska kunna bryta de här dagarna som bara rullar på och istället uppleva dagar med chans för reflektion över hur jag mår och fokusera på mig, mig, mig. Jag vet att Dillon och Lola har en självklar plats hos mig och i mina tankar under min dag och de kommer finnas med i min prioritering men jag brukar ofta glömma bort mig själv och bara helt leva mig in i rollen som mamma och hundägare. Leva mig in i de där rollerna som blir som en tung slöja som döljer Angelica.
Fullt upp fram till avresa
Kom på att det redan nu är onsdag!
På torsdag finns det vissa fasta punkter, förutom Dillon som ska rastas och Lola som ska lekas med, som det inte går att ändra på:
- hämta bilen (som är inne på reparation)
- tvätta
- packa
- lära mig nya gpsen
- städa ur kylskåpet och slänga sopor
Första dagen helt själv
Igår åkte min man, pappan till min dotter till Indien. Nu har jag en månad i ensamhet.
Jag hade inte alls känt mig ledsen dagarna innan han skulle åka, jag hade känt mig glad för han skull. Jag var inte det minsta orolig för hur jag, Lola och Dillon (hunden) skulle få dagarna att gå ihop. Men minuten innan han skulle gå, ja faktiskt samtidigt som han satte ryggsäcken på ryggen, så kom tårarna.
"Lämna mig inte, jag vill inte vara själv, jag vill inte sova själv, spendera kvällarna själv, inte ha någon att prata vardagsstrunt med, Lämna mig inte, stanna kvar"
Hur blev dagen av ensamhet igår då?
Jo ensam var jag ju inte jag hade Lola med mig överallt och Dillon var alltid nära. Lola med mig på toaletten, Dillon väntandes utanför. Lola hängandes i byxorna när jag lagade mat, Dillon låg beredd att springa fram och äta smulor från golvet. Lola var med mig på mitt nya tillfälliga jobb, hon var med mig i affären, skrikandes var hon med när jag hälsade på Caroline och Erik. Kl 21 somnade hon utmattad nattad av en utmattad mamma. Fick fösa bort den värsta röran innan jag hoppade in i duschen, ut med Dillon en sista gång sen var jag för trött för att fundera på hur ensam jag var, hur tom sängen var och att jag inte pratat om vardagsproblem med någon. Nej detta med ensamhet kommer jag nog inte kunna reflektera över, för när jag nu är själv med Lola och Dillon finns det inte tid att känna sig ensam.