Angelicc 2.0

Det var kul att se att det var alla olika sorters människor som kom till passet, eller jag menar alla olika sorters kvinnor. Den enda som skulle kunna tänkas vara en man var tränaren... Deltagarna var svarta, vita, gula, tjocka, smala, vältränade, rödhåriga, sjalbärare, korthåriga, äpplen, päronrumpor och så jag som då får representera den omotiverade. Det kändes som jag var den enda som inte riktigt kom igång.

Musiken sattes på och ledaren började göra massa rörelser, alla runt omkring mig härmade efter så jag gjorde det samma. Vissa gjorde armrörelser till som ledaren inte hade visat, det var armrörelser som var alldelse för avancerade för att passa medelpasset. Sen var det dags för situps, samma deltagare som gjort extra armrörelser gjorde dubbelt så många situps och när det var dags för armhävningar gjorde de på raka ben medans vi andra gjorde på knä. Nästa låt från stereon var latino-aktig, ledaren började skutta åt höger, ett, två, tre sen dutt med tå. Alla vi runt om hängde efter. Ett, två, tre, dutt med tå, sen samma sak fast åt vänster. Ledaren hade höga knän, armvifts tjejerna hade högre. Själv tänkte jag inte anstränga min kropp mer än nödvändigt, visst hade jag höga knän men jag kunde lyfta dem högre. Musiken från stereon ändrades, högre tempo och nu var det ner på golvet för fler situps, rygglyft och armhävningar. Jag orkade inte titta på de andra längre, nu fokuserade jag bara på ledaren. Klapp, klapp, "å ligg på mage" sa ledaren och vi andra gjorde som han sa. Klapp klapp igen och alla reste sig. Mer skutt åt sidan, tillbaka, skutt in mot mitten, skutt tillbaka. En, två, tre och kick, tillbaka, två, tre kick. Klapp-klapp, ny rörelse och denna gången med armviftningar.

Men vad nu? Hur gick detta till?

Utan att riktigt fattat hur så minsann lyfte jag knäna så högt jag orkade, hoppade hit och dit så bra som jag bara kan. Helt plötsligt hade jag blivit invigd utan min vetskap, jag hade blivit en friskis & svettis.

Mör och trött i kroppen gick jag efter avslutat pass fram till disken

"Hej jag ska ha ett sådant där formulär, ett medlemsformulär. Jag ska bli medlem"

I min dröm har jag haft en stor slokhatt på huvudet. Brettet har var varit stort och tungt och symt all sikt. När jag försökt lyfta blicken har brettet glidit ner. Jag har bara sett marken framför mig. Jag har på mina långa smala ben gått med min tunga hatt gata upp och gata ner. Min kropp såg ut att vara skapad av självaste mr T.Burton!

Hela natten har jag vandrat med mina långa spinkiga ben, i svart jacka och tung hatt...

Nu ska jag jobba. Lite senare under dagen ska jag försöka mig på att illustrera min jobbiga dröm.

Nej jag är blir inte utsatt för övergrepp.

Nej jag är inte ett litet barn som blir orättvist behandlat på lunchrasten

Jag är 25 år och min hund springer efter mig med en råtta i munnen.

Det började som en helt vanlig kvällspromenad. Jag hade min hund och min man gick med sin hund. Vi pratade medens hundarna gick och nosade. Helt plötsligt dyker min hund Dillon in i en buske och ut kommer en stor råtta springandes rakt emot mig!

I min fantasi ser jag hur råttan klättrar upp för mitt ben innanför mina stuprörsjeans, hur det nu i verkligheten skulle gå till går inte att förklara men i fantasin är det mycket som är möjligt. I min fantasi känner jag hur råttans klor klöser mig på smalbenet medens den raskt klättrar upp. Usch för min livliga fantasi.

I verkligheten springer råttan fram till mina fötter längre hinner den inte innan Dillon har huggit tag i den.

Jag är kvar i fantasins värld och räddar mig undan den hemsak råttan genom att hoppa iväg på tå och dra ner min mössa. Tårarna börjar forsa, snoret rinner och jag skriker. Jag tittar fram under luvan och slutar för några sekunder att hoppa, jag ser Dillon där precis bredvid mig stå och stolt visa upp sin råttfångst. Jag drar ner mössan igen och börjar hoppa igen. Skrikandet och tårarna sätts på igen, jag lyckas klämma fram ett "hjäälp!"

Min man står och skrattar "Ta din hund Angelica, ta tag i din hund!" säger han. Jag får gråtandes tag i kopplet och hunden kommer glatt emot mig med råttliket hängandes i munnen. Jag skuttar lite till, tårarna sprutar och ännu mera snor kommer. Det går inte det bara går inte. Min man tar tag i hunden och får honom att släppa den nu väldigt döda råttan, jag får kopplet och nu är det dags att styra promenaden hem. Jag drar upp luven och snyftar. Tittar ner på min väldigt lyckliga hund. Jag torkar bort det värsta av snoret med min vante. Sakta kommer jag tillbaka till verkligheten och jag kan skratta jag med. Oj va lustigt det måste sett ut.

Sitter i godan ro och rensar upp skit från den gamla datorn och försöker få över det skit som klarar min utgallrning på den nya datorn. Det är mycket skit som klarar sig från att kastas i papperskorgen. Tittar igenom gamla odöpta bilder och blir lite tårögd när jag stöter på suddiga mobilkort på Dillon... Dillon min älskade vovve som inte finns längre, fint att ha de gamla bilderna på honom utan att veta vad det ska bli av dem senare. Hittar en bild jag kopierat från nätet... en bild på en hamburgare, även den klarar min utrensning och flyttas magiskt över till den nya datorn. Trådlöst flyger alla grejer till den nya datorn. Min och Lolas lunch står på värmning, jag lagade extra mkt mat igår så jag skulle ha rester att bara värma idag. För flyttar min kropp mellan dukning i köket och överföring vid datorn. Jag är i ett skönt flöde, på nakna fötter dansar jag runt bordet och ställer fram tallrikar och glas. Lola kommer in och vill ha hjälp upp i stolen, spagetti på tallrikarna och tätt efter följer såsen. Dags att sätta sig ner och då ringer telefonen... telefon jävel. Jag har den ju nästan jämt på ljudlöst men av någon konstig anledning har jag satt på ljudet.

Det är jobbet som ringer. Tydligen har det blivit något fel 12 januari straxt efter kl 11... vet jag något om det? Ja kanske men just nu i mitt flow vet jag bara hur golvet känns kallt och hur långt kvar det är av överföringen. Men visst jag ska tänka på det, jag ska fundera.

Jag funderar och funderar. Jag glömmer bort att jag är ledig och tappar känslan på flow och golvet känns helt plötsligt lite kallare än innan.

Ät din mat barn! Mamma tänker!

Ät din mat barn! Mamma försöker spola tillbaka minnet till 12 januari straxt efter kl 11.

Efter ett kort samtal tillbaka till jobbet har jag försökt minnas så gott det bara går, jag släpper jobb och sätter på stereon. Jag börjar dansa runt i köket men denna gång utan tallrikar och glas. Jag dansar helt enkelt för jag är ledig och jag gör det jag känner för just nu.

Dance, dance!

You can't stop the beat!

Arbetsplatsen är oxå väldigt olik den tidigare, tidigare jobbade jag med majoriteten kvinnor, de män som jobbade på skolan var 15 eller mer år äldre. Nu är det jag som står för minoriteten, där jag jobbar nu är jag den enda tjejen vilket är inget som jag stört mig på. Jag känner mig som en av gänget, tidigare arbetsplats har jag nog trots könstillhörigheten känt mig mer utanför.

Men detta är inte första jobbet som jag arbetar med kollegor av motsattakönet, det har ju hänt tidigare! Jag minns när jag jobbade på "båten" en färja som trafikerade ön och fastlandet.

Det började redan första dagen. I mässen såg jag en kille som jag tycktes känna igen, men jag kunde inte placera var jag tidigare sett honom. Senare i tv-rummet hamnade vi ensamma och då visade det sig vara Niklas som jag delat ngr öl med på en resa mot kalmar, han jobbade som fotomodell kommer jag ihåg. Vi hann inte prata med varandra så mkt på båten så vi bestämde att vi skulle ses när vi gick av det veckolånga skiftet. Jag var inte så intresserad av Niklas men det hade varit kul att ses och han var ju förbannat snygg!

Tjejerna som jag arbetade med pratade om en snygg kille som arbetade i disken, en av tjejerna hade "tjingat" honom, jo sådant gör man..; Han är min. Jag har jobbat på honom i 2 veckor nu! Fick jag höra av tjejen som jag inte mins namnet på. Jag vet inte om det var det som fick mig att redan innan jag sett killen att bli intresserad eller om det var så att eftersom alla andra var det så var ju jag tvungen att bli det med.

Jag kom in med vagnen med disk och där på andra sidan hyllan stod han, jag hade förväntat mig värsta hunken men på andra sidan stod det en kille som istället var söt! Söt på ett "Legolas i sagan om ringen" sätt, lite så där oplacerbart snygg. Jag trodde denna vecka skulle gå långsamt men nej, när det finns något som upptar tankar och distraherar visuellt så går timmarna snabbt. Vi började spela tv-spel ihop och kolla på film, vi insåg att vi hade samma humor och jag hade bra motstånd i Tony Hawk. Veckan var förbi och det var dags att gå i land. Niklas var bara ett minne i tanken och min pojkvän som jag hade i land var ett spöke i min hjärna. När jag har en pojkvän som behandlar mig som luft så är sena kvällar med diskpojken och tv-spel som en skänk från himlen!

Jag och Niklas kramades och delade några öl i land, vi gick hand i hand en långpromenad i solnedgången, allt var mkt romantiskt bortsett från att Niklas pratade oavbrutet om sitt ex och jag gick och tänkte på diskpojken. Vi var båda inte överraskade av att det inte slog gnistor trots den rosa solnedgången och allt.

Hur gick det då med diskpojken?

Jo han bytte pass så vi jobbade ihop, vi kramades, skrattade, såg på South park, han frös och fick låna min tröja, jag fick träffa hans vänner! (en stor grej eftersom dåvarande pojkvännen inte presenterade mig för någon!) vi sov ihop, mera kramar men inget sex det var nästan som våran romans var för fin, för helig för att smutsas ner med sådant... men sen gick allt som vanligt, när någon kommer för nära mig är jag tvungen att vara elak. Likt man korrigera ett djur korrigerade jag diskpojken när han kom för nära. Jag övertygade mig själv och alla omkring att jag är drottning och ingen ska komma mig nära, ingen förtjänar att finnas i min närhet eller komma under mitt skinn.

Men det är bara minnen och minnen kan precis som minnet svika. Kanske var det inte så, kanske hade diskpojken oss alla förtrollade. Kanske var jag inte elak...

Hur är det nu då?

Nu i denna verklighet?

Nu i denna verklighet arbetar jag inte med män eller kvinnor, jag arbetar med individer! De kollegor jag har nu, jag gillar dem! Inte så som jag gillade diskpojken utan så som jag gillar mina syskon. Mina kollegor känns som en ny familj, nya storebröder. Min familj som jag har är inte som spöken i min hjärna de är som en del av mig som jag gärna visar mina nya bröder.

Vilken tur att jag utvecklas och växer med min erfarenhet, det är min erfarenhet som tagit mig hit jag är idag.

Tack alla erfarenheter.

Dottern vill inte sitta i vagnen utan hon vill själv köra den. Vagnen åker upp mot snödrivorna om och om igen, dottern fortsätter att envisas med att hon ska köra vagnen.

Tålamodet tar slut. Nej nu fan ska ungen sitta i vagnen. Jag vet nämligen att om jag låter henne köra hela vägen till spårvagnen så kommer vi aldrig hinna hem innan dotterns mage börjar kurra, kurra så förfärligt att jag bara spär på det jag kallar "mamma stressen" stressen över att spela rollen som duktig morsa.

Ner med barnet i vagnen, lättare sagt än gjort. Det blir en kamp och jag inför två kvinnor trycker ner mitt skrikande barn i vagnen. Långa steg mot hållplatsen, kliva ombord på spårvagnen men jag kan inte pusta ut än. Ungen skriker, folk runt omkring flyttar på sig och kastar blickar. "Mamma stressen" smyger sig på igen. Superduper duktiga mamman Angelica rotar i barnvagnen efter något skoj som jag kan ge till barnet, jag hittar en kiwisked... hmm en kiwisked, skooj (Nej!)

-Titta gumman, en sked!

-Mandariiin, MANDARIIIIN! svarar barnet när hon får se kiwiskeden.

Självklart väcker jag fruktsuget i barnets mage och "mamma stressen" hos mig själv. Ser besvärade blickar omkring mig, jag tänker att de tänker "men inte fan kan hon tro att en sked är roligt för ungen"

Jag försöker skaka av mig de negativa tankarna och hittar ett nästan tomt russinpaket i handväskan. "Yes, ta de era gloende jävlar!"

Russinpaketet räcker hela spårvagnsresan (troligtvis för att russina är torra och hårda som bark) åå vilken superduper duktig mamma ger sitt barn bark-russin?

Kliver av spårvagnen, styr hem nu ska bara hunden ut sen ska vi inta föda... Kommer några meter med hunden och barnet i barnvagn innan jag stöter på en granne och dottern med den allra sorgsnaste rösten harklar ur sig

-Mamma, MAAT, mamma, MAAT, huungig. Hon klämmer oxå fram en liten tår och små snyftanden.

Superduper duktiga mamman syns inte till, här står bara "Mamma-stress" hon som springer till dagiset, hon som trycker ner sitt barn i barnvagnen och hon som mutar med russin torra som bark.

stress-mamma går hem med hund, barn i barnvagn och bajspåse handen. Rotar upp nycklarna i fickan och får se det jag behöver se; Jesus tittar lugnt mot mig och håller upp sin hand.Jag har nämligen lite halvt skämtsamt köpt mig en Jesus-nyckelring. I all tumult och stress tittar den lilla Jesus så lugnt mot mig "Lugn Angelica, du är bra precis som du är" Inbillar jag mig att Jesus skulle sagt om han kunde tala till mig. Jag lugnar ner mig och då samtidigt gör apan/barnet/ungen/älskade hjärtat det med.

Inne i huset slänger jag in färdigmat i ugnen och tänker att även superduper duktiga morsor slänger i helfabrikat i ugnen ibland.

• inte jobba
• betala av huslånet
• tatuera mig
• köpa en ny bil
• resa
• skänka pengar till min familj
• köpa nytt objektiv till kameran
• köpa nya skor
• testa hummer
• ha stor middag för mina vänner

Av de upplevelser jag haft som yngre som jag nu ser tillbaka och känner olust inför har jag skapat de händelserna på egenhand. Jag har trots min då unga ålder satt mig i situationer som jag inte velat och tänkt saker jag inte ville tänka.

Med dessa ord välkomnar jag till en ny kategori, kategorin om min uppväxt.

Är det en känsla som likt alla andra känslor passerar, de dyker upp och försvinner sedan förbi... Ibland lämnar en passerad känsla ett hål av saknad i kroppen. Ibland lämnar en passerad känsla kroppen lätt och bekymmerslös.

Men lycka då?

Är lycka en känsla eller kanske ett tillstånd att uppnå? När man väl uppnått tillståndet kan man halka tillbaka och hasa sig mot målet igen.

Jag har ett par dagar levt i eufori, starkt rus som inte varit orsakat av vare sig alkohol eller droger.

Min eufori har där emot berott på att jag tagit tag i mig själv och sett till vad "Angelica" vill göra och inte göra. Jag har kallat mig själv för en uppdaterad Angelica, en Angelica i senaste modell, en ny utgåva av Angelica!

När euforin försvunnit och lagt sig så känns det som den här uppdaterade Angelican var full av buggar, senaste modellen var bara en ny färg och egentligen ingen ny modell, utgåvan var inte ny bara ett funnet extra lager av exakt samma vara... samma gamla Angelica.

Nu sitter jag här, inget lyckorus knappt ett minne av att jag varit där. Bara tomt.

Visst livet är bra.

Visst jag trivs med mig själv.

Men mera är det inte.

Jag har hittat ett jobb som jag trivs med men i slut ändan så kommer jag att upptäcka att det spelar ingen roll vad jag jobbar med när jag inte trivs med mig själv. Jag trivs jättebra med jobbet och de människor som arbetar där, det känns som jag kan vara Angelica (vem det nu är?) Jag behöver inte förbereda mig för att vara glad bollibompa-fröken utan kan sömnigt sätta mig på vagnen och vakna på hållplatsen som jag ska kliva av vid. Jag är inte anställd för att vara rolig, snäll och glad, jag är anställd för den jag är och den är förvisso oftast rolig, snäll och glad.

Inget mera eufori... det blir ju bara tomt när det är förbi.

Idag efter massa timmars sömn googlade jag på ryggskott och insåg att det är det jag drabbats av. Tänkte "fan, men yes! Då blir det vila och film hela dagen! Inget ta hand om barn eller hund. Säng, säng, säng!"

Efter lite läsning insåg jag att jag hade helt fel, det är inte sängliggande som rekommenderas vid ryggskott. Istället ska man

• om möjligt jobba även trots smärta
• Promenera
• Böja ryggen trots smärtan (men utan vridning)
• Lätt träning

Jag hade verkligen sett fram emot massa ömkning, en man som skulle passa upp mig och samtidigt ta all ansvar för barnet. Bara massa film och serier! Jag till och med uppdaterade min fb-status och berättade om ryggskottet i hopp om att jag skulle få ömkande kommentarer så som "åå, stackare" "lider med dig" följt av "hoppas du blir bättre snart <3". Men nej. Inte ens ett "gillar" har jag fått. Det är tydligen inte synd om mig.

Efter att jag legat och tyckt synd om mig själv och kollat min fb-status 100 gånger var det dags att testa de där råden och tipsen om jag läst på 1177.se och vardguiden.se

Jag dammade, städade, dammsög och våttorkade hela övervåningen. Efter det bar jag med mig dottern till köket och där stökade vi ihop lite chokladbollar, plockade ur diskmaskinen och diskade. Efter barnet somnat ville vovven ut på promenad så det var bara att bita ihop när jag snörade på kängorna och promenerade ut i kylan.

Så nu borde jag fått med mig alla de fyra tipsen; jobbat, promenerat, böja mig och träning.

Har fortfarande ont i ryggen men jag har förstått att dagen går vidare oavsett om jag ömkas eller ej.

Undra om jag hade haft mer ont i ryggen om jag blivit ömkad?