Angelicc 2.0

Jag målade en snigel i akvarell...

När en snigel känner sig rädd drar den sig tillbaka in till sitt skal. När man petar på snigelns mjuka delar drar den sig kvickt undan i sitt skyddande hus. Där känner den sig trygg och skyddad från omvärlden. Där i sitt skal kan inte de yttre störa, skrämma eller hota. Där i skalet är hemmet, huset och platsen som är trygg.

Jag är den där snigeln.

När det blir för mycket drar jag mig tillbaka in i mitt skal. När det blir för känslosamt är det i stunden som jag finner skalets trygga bo som mest skyddande. Stress kan jag hantera, jag till och med njuter av stress! Hot kan jag hantera jag ser det som ett tillfälle att lära känna mig själv! Ja de flesta yttre situationer tacklar jag med glädjens utmaning men när det kommer till att möta mina egna känslor och funderingar flyr jag. Jag vill inte fortsätta tänka och fundera, jag vill inte fortsätta att känna efter.

Kanske kan jag skylla på mitt stjärntecken?

Kanske kan jag skylla på att jag är kräfta som har ett hårt yttre men en go' och mjuk insida?

Det stämmer nämligen så väl!

Jag har en hård yta men knäcker man den så är det väldigt mjukt innanför.

Jag är på väg in i mitt skal nu. Jag har funderingar jag inte vill ha. Jag vill gömma mig bakom mitt skal och ha en hårdyta som skiljer mig och verkligheten åt.

Imorgon ska jag lösa saker å ting, jag har redan nu flyktkänslor men jag vet att i slut ändan kommer det bli bäst när jag löst det.

Men fram tills dess kryper jag in och gömmer mig i mitt skal. Jag stannar där tills kusten är klar, kikar ut med ena ögat och sen kravlar mig ut.

För er vänner som känner att jag avskärmat mig från er:

"Förlåt, men det var bara för att jag kände att ni kom mig för nära, ni var så nära den mjuka jag att jag var tvungen att gömma mig ett tag. Innerligt från djupaste av mjuka mig förlåt för att jag drog mig undan"

Till er som kommer uppleva att jag drar mig tillbaka till min trygga gömma:

"Förlåt men detta är något jag måste göra, vi ses sen igen. Förlåt"