Angelicc 2.0

När jag var liten brukade jag fantisera att en vit häst sprang vid sidan av skolbussen jag färdades i hela långa vägen till skolan. Den var vacker, hade lång man, lång flygande svans och tydlig muskulatur. Den sprang där vid sidan av bussen och höll mig sällskap hela vägen till skolan.

Min fantasi gjorde bussresan lättare.

Imorgon far jag hem...

Jag åker till den ö jag alltid kommer kalla hem. Hemma är inte där jag bor utan där jag har mitt hjärta och mitt hjärta kommer alltid tillhöra Gotland. Jag brukar se fram emot att åka hem, jag längtar alltid dit så. Jag brukar inte göra något speciellt utan mera bara vara, andas och suga in den underbara doften som finns på landet bort från alla bilar och stadsdamm.

Denna gången åker jag dit utan att längta.

Jag ska dit på min mummos begravning. Jag kan inte påstå att jag har haft den tätaste kontakten med min mummo de senaste åren men det har alltid varit en självklarhet och med stor glädje jag hälsat på henne och muffa när jag varit på Gotland. Jag har njutit av deras sällskap och hennes humor Hon var och hälsade på mig i somras och det var underbart att träffa henne och visa henne mitt nya hem och visa henne min favorit plats; Pilane.

Nu, denna resa kommer bli som en käftsmäll, en rak knockande höger. Och ja, jag har faktiskt varit med om att bli knockad, allt blir svart och snurrar.

Jag kommer få inse att hon inte finns mera, att det inte blir flera stickade vantar, vävda dukar, julkort med hennes handstil, kramar med hennes doft. Det kommer inte bli flera fantastiska bakverk eller underbara tonfiskpateer. (en gång fick jag tonfiskpatee i julkapp för att jag älskar hennes tonfiskpatee)

Resan till ön kommer bara få mig ryckt från min fantasi. Fantasin om att hon och muffa lever på sitt liv som vanligt. De rensar kanske jordbubbslandet, dricker kaffe på altanen eller jagar bort rovfåglar från fiskdammen.

Jag är rädd för att allt kommer snurra och bli svart.

Jag är rädd för att bli knockad av sanningen.

Jag tog ett bad och drack ett glas vitt...

Jag sänkte mig ner i skummet och ville bara missa tåget.

Min kära vän kom in till mig i badrummet och undrade hur jag mådde... då brast det som jag anade att det skulle göra.

Jag vill inte åka. Jag vill leva i min fantasi. Jag vill aldrig mera åka till Gotland.

-Jag dömer inte dig, åker du inte Angelica är det okej. Det är inget fel med att tycka att det är jobbigt. sa han min vän.

Nu efter ett bad blandat med salta tårar vet jag att jag vill åka.

Det som gör mest ont i mig är de saker jag aldrig sa, saker jag aldrig gjorde. Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte åker.

Jag kan inte undvika det oundvikliga, den oundvikliga sanningen.