Tuffa män och snälla pojkar
Jag har funderat på hur det kommer sig att jag alltid finner de där "tuffa" killarna mer intressanta än de där snälla och roliga killarna. Jag brukar av någon anledning finna de där männen som enligt aftonbladet har längre ringfinger än pekfinger (mer testosteron i foster stadiet) de där männen med tatueringar, de som skämtar på andras bekostnad, blir irriterade lätt, kör över svaga, mucho macho manbojumbo... karlakarlar mer intressanta i alla fall vid första ögonkastet.
Kanske är det så att jag tror att jag kan förändra de killarna, göra om dem, hitta den där snälla pojken någonstans där under all hård dåligskämt yta? Kanske tror jag att jag ska vara den som förändrar machot till något mjukt och då blir jag hjälte och så mycket mera speciell?
Rent självbevarelsedriftigt så borde alla kvinnor falla för den där mjuka, snälla, roliga pojken. Han som inget annat vill än få sin partner att må bra, "älskling, jag ser den filmen du vill se"-killen. Men så fungerar inte många av kvinnorna, vi faller inte för killen som kan citera Sex and the city eller gärna kollar på Ugley Betty istället för fotboll. Nej vi faller för den där slusken som redan bänkat sig framför tv med grabbgänget och ett sexpack folköl.
Vilken tur då att jag har kommit över den där sökande fasen och istället finner mig med de valen jag redan fattat. För det finns egentligen inga "crazy in loves" utan endast aktiva val. Någonstans har jag mina värderingar, även om det är djupt begravna och där bredvid värderingarna sitter ideal-killen/tjejen tätt intill och fungerar som mätsticka när vi möter nya människor.
Kommentarer
Trackback