Svek och lögner.

Det känns likt en tung sten som kväver mig kropp.
Som en våt ullkappa tynger den mina axlar.
En nervös darrning i ryggraden, min blick letar efter dem som kanske anar.
Detta har pågått för länge.
Jag har ljugit för länge.
Ljugit för min familj.
Ljugit för mina vänner.
Men det som smärtar mest är att jag ljugit för den som står mig närmast.
Den som alltid finns där.
Jag har ljugit för mig själv.
Hur kan jag fortsätta leva i denna lögn?
Hur kan jag se mig själv i ögonen?
Nu är det slut...
Inget mera självbedrägeri.
Jag lovar att vara ärlig mot mig själv.
Jag lovar att vara min bästa vän.
Jag lovar att älska mig själv i nöd och lust.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback