Angelicc 2.0

Jag hade inte alls känt mig ledsen dagarna innan han skulle åka, jag hade känt mig glad för han skull. Jag var inte det minsta orolig för hur jag, Lola och Dillon (hunden) skulle få dagarna att gå ihop. Men minuten innan han skulle gå, ja faktiskt samtidigt som han satte ryggsäcken på ryggen, så kom tårarna.

"Lämna mig inte, jag vill inte vara själv, jag vill inte sova själv, spendera kvällarna själv, inte ha någon att prata vardagsstrunt med, Lämna mig inte, stanna kvar"

Hur blev dagen av ensamhet igår då?

Jo ensam var jag ju inte jag hade Lola med mig överallt och Dillon var alltid nära. Lola med mig på toaletten, Dillon väntandes utanför. Lola hängandes i byxorna när jag lagade mat, Dillon låg beredd att springa fram och äta smulor från golvet. Lola var med mig på mitt nya tillfälliga jobb, hon var med mig i affären, skrikandes var hon med när jag hälsade på Caroline och Erik. Kl 21 somnade hon utmattad nattad av en utmattad mamma. Fick fösa bort den värsta röran innan jag hoppade in i duschen, ut med Dillon en sista gång sen var jag för trött för att fundera på hur ensam jag var, hur tom sängen var och att jag inte pratat om vardagsproblem med någon. Nej detta med ensamhet kommer jag nog inte kunna reflektera över, för när jag nu är själv med Lola och Dillon finns det inte tid att känna sig ensam.