Dag två

Nu börjar dag två lida mot sitt slut. Dag två solo, gräsänka, ensam mamma och själv.
Dagen har bara rullat på, på gott och ont. Jag har rastat hunden och lekt med honom, jag har lagat mat, träffat en trevlig vän som känns inspirerande och träffat hennes söta barn, jag har handlat, dammsugit, badat dottern, haft trevligt telefonsamtal. Ja, Det är som jag flutit genom dagen med Lola i ena handen och Dillon i andra. Allt har likt en stor flod flutit vidare utan vidare motstånd eller svänger.
Jag vet inte om det är så att jag inte accepterat eller fullt ut förstått att mannen/dotterns pappa har åkt iväg på lång resa, för den känslan jag har är "Han är på jobbet och kommer snart hem"
Det känns som i den där filmen "måndag hela veckan" alltid samma dag men jag gör lite olika grejer. Men varje morgon samma dag. Hela dagen har jag verkligen haft känslan "han är på jobbet kommer snart hem" imorgon kommer jag tänka lika för att det är samma dag som upprepas om och om igen.
Men jag vet att han kommer inte hem"snart", han kommer hem om en månad. Kanske kommer det kännas annorlunda efter jag ger mig iväg på min resa.
På fredag reser jag iväg till Gotland och ska vara där i en månad(tror jag). Jag har en förhoppning om att jag ska kunna bryta de här dagarna som bara rullar på och istället uppleva dagar med chans för reflektion över hur jag mår och fokusera på mig, mig, mig. Jag vet att Dillon och Lola har en självklar plats hos mig och i mina tankar under min dag och de kommer finnas med i min prioritering men jag brukar ofta glömma bort mig själv och bara helt leva mig in i rollen som mamma och hundägare. Leva mig in i de där rollerna som blir som en tung slöja som döljer Angelica.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback