Försvar mot den jag är
Ibland gör jag dumma grejer och när jag tänker tillbaka på de dumheter jag gjort den senaste tiden försöker jag att inte känna någon ångest, skam eller skuld. Det har mer blivit av en vana att jag klantar till det. Jag lyckas förstöra relationer till människor jag tycker väldigt mycket om och när jag ser till varför jag gör det ser jag ett mönster. När en person kommer mig för nära drar jag mig ofta undan men ibland slutar det med att jag stannar kvar och jag då istället sårar den personen med mina idiotiska klantigheter. Jag är rädd för att någon ska tycka om mig för det är en sådan ansträngning att vara någon värd att gilla. Det är endast det jag visar som människor kan bedömma och jag är rädd för att den riktiga jag inte är något att hänga i granen. Jag vet att den jag i min helhet är, är ingen klippa att hålla i när det blåser hårt.
När jag själv inte klarar av att ta avstånd så gör jag något dumt så andra ska ta avstånd från mig, jag ger dem all anledning till att inte fortsätta umgås med mig.
När självkänslan är låg och tron om sig själv är liten kan det resultera i ett konstigt beteende. Jag är medveten om detta och försöker bryta mitt mönster. Jag försöker bli en bättre Jag men ibland lyckas jag inte och det blir väldigt fel. Kanske är det lika bra att inte släppa in någon på livet.
Kommentarer
Postat av: Zin
Jag vill ringa dig på Söndag, det ska jag försöka komma ihåg att göra.
Var på din vakt!
saknar dig...
Trackback