Att vara ung och normal

Jag sitter där i det lilla rummet med de gula väggarna tillsammans med några klasskompisar. Vi bläddrar i det senaste numret av Glöd och tittar med avsky i anti-rökkampanjens häfte som innehåller bilder av svarta lungor och små skrynkliga tobaks skadade bebisar. Jag går i 8an och det är dags för hälsokontroll hos skolsystern. De flesta av oss är nervösa och spända även fast vi vet att det är inget konstigt som kommer ske utan klassiska "mät och väg".
Ut från systerns rum kommer en tjej från klassen, hon skiner upp
-Hon sa att jag behövde gå upp i vikt! Skolsyrran sa att jag var för smal! utbrister hon med ett leende. Klasskompisen har alltså fått höra att hon är smal. I mina öron hörde jag inte FÖR smal, utan bara smal.
-Angelica. ropar systen och jag vet att det är min tur. Det är nu jag ska bedömas och få reda på om jag är smal. Jag vet redan svaret. Jag vet att hur mycket jag än drar in min mage kommer vågen inte berätta att jag är för smal. Jag ställer mig under mätstickan, 158 cm kort tänker jag. Kliver på vågen och jag ser siffrorna 46... 46kg.
-Ja allt ser helt normalt ut, du växer som du ska och vikten är det inget fel på, du är helt normal.
Det är som om systern kör in kniven och sen vrider om i och med sitt upprepande. Jag fick veta två gånger i samma mening att jag är normal, jag är alltså inte smal. Jag är tjock. För i mitt 14åriga huvud finns det bara smal eller tjock inget mitt i mellan, inget normal. Normal är bara ett snällare ord för tjock.
Jag kliver ut från systerns rum, jag klistrar på ett leende och när dörren bakom mig stängts pressar jag fram
-Hon sa att jag behövde gå upp i vikt för jag var för smal! Jag tror ingen i klassen gick på det, jag såg inte undernärd ut. Min lögn var så genomskinlig att ingen någonsin skulle gå på den.
Det var då tankarna föddes, tankarna kring att jag har feta lår, fläskiga armar och vällande dubbelhaka. Tankarna hade ingenting med sanningen att göra men de växte precis som jag trodde mina lår växte. Jag fick för mig att om jag klappar under hakan så skulle det stramas till, jag började äta mindre och helt plötsligt började jag ogilla skolmaten. Jag gjorde armhävningar, situps och benböj där hemma i mitt flickrum.
"normal, normal varför säger hon inte tjock för det är det som hon menar" ekade i mitt huvud.

När jag senare var 16 och klev upp på vågen som jag tidigare undvikit spred sig ett leende över ansiktet... 39, 39kg! Yes, yes. Jag är smal! Själv såg jag inte resultaten på min kropp utan det var bara vågen som gällde och vågen sa att jag var smal! Äntligen var jag inte normal längre! Jag var istället 162 cm och 39 kg tung, ja för tung var så jag tänkte.
Nu tänker jag inte så längre, nu ser jag att det inte är sunt att väga så lite men rädslan för att jag någon gång ska vakan och bli slav under vågen ligger kvar. Jag vill inte vakna en dag och stå där på vågen och tänka
"53, 53kg... tung"

Barndom

Jag har lagt till en ny kategori i min blogg; barndom. Där kommer jag lägga de inlägg som handlar om saker som hänt när jag var liten eller tankar som jag hade som yngre. Jag kommer inte lägga upp några inlägg som handlar om en hemsk uppväxt för en sådan har jag inte varit med om. Jag har haft fina föräldrar och syskon omkring mig. Inga av mina inlägg kommer handla om hur hemska saker vuxna gjort mot mig för det finns inga sådana hemskheter att berätta om. Ingen har gjort något ont mot mig men ibland har jag önskan att det kanske skulle kunna gjorts mera.
Av de upplevelser jag haft som yngre som jag nu ser tillbaka och känner olust inför har jag skapat de händelserna på egenhand. Jag har trots min då unga ålder satt mig i situationer som jag inte velat och tänkt saker jag inte ville tänka.
Med dessa ord välkomnar jag till en ny kategori, kategorin om min uppväxt.
Jag och min bror står på altanen till huset som låg någonstans i Stockholm