Angelicc 2.0

Nej jag är blir inte utsatt för övergrepp.

Nej jag är inte ett litet barn som blir orättvist behandlat på lunchrasten

Jag är 25 år och min hund springer efter mig med en råtta i munnen.

Det började som en helt vanlig kvällspromenad. Jag hade min hund och min man gick med sin hund. Vi pratade medens hundarna gick och nosade. Helt plötsligt dyker min hund Dillon in i en buske och ut kommer en stor råtta springandes rakt emot mig!

I min fantasi ser jag hur råttan klättrar upp för mitt ben innanför mina stuprörsjeans, hur det nu i verkligheten skulle gå till går inte att förklara men i fantasin är det mycket som är möjligt. I min fantasi känner jag hur råttans klor klöser mig på smalbenet medens den raskt klättrar upp. Usch för min livliga fantasi.

I verkligheten springer råttan fram till mina fötter längre hinner den inte innan Dillon har huggit tag i den.

Jag är kvar i fantasins värld och räddar mig undan den hemsak råttan genom att hoppa iväg på tå och dra ner min mössa. Tårarna börjar forsa, snoret rinner och jag skriker. Jag tittar fram under luvan och slutar för några sekunder att hoppa, jag ser Dillon där precis bredvid mig stå och stolt visa upp sin råttfångst. Jag drar ner mössan igen och börjar hoppa igen. Skrikandet och tårarna sätts på igen, jag lyckas klämma fram ett "hjäälp!"

Min man står och skrattar "Ta din hund Angelica, ta tag i din hund!" säger han. Jag får gråtandes tag i kopplet och hunden kommer glatt emot mig med råttliket hängandes i munnen. Jag skuttar lite till, tårarna sprutar och ännu mera snor kommer. Det går inte det bara går inte. Min man tar tag i hunden och får honom att släppa den nu väldigt döda råttan, jag får kopplet och nu är det dags att styra promenaden hem. Jag drar upp luven och snyftar. Tittar ner på min väldigt lyckliga hund. Jag torkar bort det värsta av snoret med min vante. Sakta kommer jag tillbaka till verkligheten och jag kan skratta jag med. Oj va lustigt det måste sett ut.