Angelicc 2.0

Är det en känsla som likt alla andra känslor passerar, de dyker upp och försvinner sedan förbi... Ibland lämnar en passerad känsla ett hål av saknad i kroppen. Ibland lämnar en passerad känsla kroppen lätt och bekymmerslös.

Men lycka då?

Är lycka en känsla eller kanske ett tillstånd att uppnå? När man väl uppnått tillståndet kan man halka tillbaka och hasa sig mot målet igen.

Jag har ett par dagar levt i eufori, starkt rus som inte varit orsakat av vare sig alkohol eller droger.

Min eufori har där emot berott på att jag tagit tag i mig själv och sett till vad "Angelica" vill göra och inte göra. Jag har kallat mig själv för en uppdaterad Angelica, en Angelica i senaste modell, en ny utgåva av Angelica!

När euforin försvunnit och lagt sig så känns det som den här uppdaterade Angelican var full av buggar, senaste modellen var bara en ny färg och egentligen ingen ny modell, utgåvan var inte ny bara ett funnet extra lager av exakt samma vara... samma gamla Angelica.

Nu sitter jag här, inget lyckorus knappt ett minne av att jag varit där. Bara tomt.

Visst livet är bra.

Visst jag trivs med mig själv.

Men mera är det inte.

Jag har hittat ett jobb som jag trivs med men i slut ändan så kommer jag att upptäcka att det spelar ingen roll vad jag jobbar med när jag inte trivs med mig själv. Jag trivs jättebra med jobbet och de människor som arbetar där, det känns som jag kan vara Angelica (vem det nu är?) Jag behöver inte förbereda mig för att vara glad bollibompa-fröken utan kan sömnigt sätta mig på vagnen och vakna på hållplatsen som jag ska kliva av vid. Jag är inte anställd för att vara rolig, snäll och glad, jag är anställd för den jag är och den är förvisso oftast rolig, snäll och glad.

Inget mera eufori... det blir ju bara tomt när det är förbi.