Angelicc 2.0

Väl hemma får jag ett brev... jag läser det utan att känna något. Jag förstår att det som är skrivet är skrivet från hjärtat men det är för sent.

Jag känner inget.

Jag kanske borde känna något men jag gör det inte.

Jag blir inte ledsen, jag blir inte glad, jag blir inte lättad. Mitt beslut är taget och för att anknyta till dagens diskussion handlar det inte om högmod. Jag vill bara mitt eget bästa för att kunna ge mitt bästa. Min reaktion var fröet till det som gör att jag nu sitter här ensam... eller dottern ligger i sin säng och sover, vovven ligger på mina ben. Planerna för kvällen såg annorlunda ut men av förståeliga skäl kan jag inte ge mig ut på äventyr och lämna dottern hemma. Vad jag hade önskat att saker och ting såg annorlunda ut, jag hade önskat att livet ibland var lite enklare.

I den bästa av världar (enligt normen) hade jag fortfarande haft tillräckligt med känslor för mitt barns far, i den fantasi som liknar en saga hade jag levt lycklig i alla mina dagar som drottning tillsammans med kungen och prinsessan.

I det livet så som det ser ut i den bittra och på viss sätt ljuva sanningen knullar Kungen "kaffeflickor" undertiden som Silvia fixar läpparna och prinsessan dejtar killen från gymmet. I livet, i den verkligaste världen försvinner känslor i samma takt som sveket tågar in. Jag har inga planer för hur mitt liv ska se ut om 6 månader, jag är öppen för var vägen leder. Under promenadens gång kommer det alltid finnas nya stigar som lockar men jag kommer alltid kunna hitta tillbaka till den gylleneväg som leder mot smaragdstaden... svammel svammel...

Det blev andra middagsplaner idag, istället för att äta mat så åt jag brieost och choklad.

Nyttigt? Det är ok enligt LCHF... skit i alla dieter. Jag äter det som är gott! dvs ost och choklad!

Tänkte avsluta med de ord som fastnat "jag finns kvar"

Tack för de orden