Angelicc 2.0

Vad skriv då om den psykiska ohälsan hos kvinnor och vad känner jag till?

Det skrivs om hur kvinnor i större utsträckning än män sjukskriver sig pga psykiskohälsa och oftare än män går in i väggen, tar på sig för mkt och knaprar piller.

Varför gör vi kvinnor som grupp detta då?

Det finns de som tror att det har att göra med uppfostran.

Inom barnomsorgen spenderar många av våra barn större delen av sin vakna tid. Där ser jag den största skillnaden mellan könen när barnen ska tröstas för att de slagit sig. Flickor tröstas mera nära, får flera frågor "hur känns det? gick det bra? har du mycket ont?" har flickan ramlat ska även kläderna inspekteras och "ojas" över. Pojkar får istället höra "Hur gick det? det gick bra, det var inte så farligt, upp igen", sen borstar man av den och skickar dem efter bollen.

Man kan vara lite hård och säga att tjejer daltas det med och killar får inte känna efter och vara ledsna. Tjejer uppmärksammas när de är ledsna och beteendet förstärks, killar borstas av och ledsenheten viftas bort.

Jag har jobbat ca 7 år inom barnomsorgen och idag på jobbet har det kommit flera flickor som visat sina teckningar, pärlhalsband och små grejer de pysslat ihop "Titta fröken! Är den fin? Visst e den fin?"

Inte en enda pojke har kommit och visat sin teckning eller lego-pryl och bett om bekräftelse, från pojkarna hör jag istället "Wow fröken såg du hur jag satt den i målet? Du såg ju inte, de var jättesnyggt" De vill inte ha min bekräftelse för de tycker redan att de gör bra. Detta gäller så klart inte alla pojkar eller alla flickor utan det blir en generalisering.

När jag tänker på hur det ser ut på fritids så känner jag att jag själv inte har utvecklats, jag vill att chefen ska tycka att det jag gör är bra, om mitt jobb var att göra en teckning hade jag nog sprungit till chefen och frågat "visst e den fin??"

Jag vill att när jag är ledsen så ska någon trösta mig, fråga hur det känns och tycka lite synd om mig. Men när man är vuxen så är det inte som på fritids...