Jag är knäpp?
Idag bröt jag ihop på jobbet... med det menar jag att jag började gråta ohejdbart. Hur jag än försökte så gick det inte att sluta, tårarna bara forsade ut. Ett litet tag grät jag inne hos chefen, sen smög jag in på ett konferensrum och grät lite där. Jag höll ihop mig nästan hela vägen till klassrummet men efter att fått en kram av en flicka i korridoren var jag tvungen att smyga in på en toalett och snyfta lite till. Klarade mig en hel timma som den glada Jag men sen brast det igen och jag bölade säkert oavbrutet i en timma.
Jag har på mitt nya jobb verkligen att försökt ge det en chans, jag försöker lämna mina åsikter om vad som förväntas av mig och inte ha förväntningar men jag märker att det inte går.
Jag försöker vara duktig, hjälpsam och glad men det börjar bli svårt. Jag är snäll mot eleverna, försöker vara trevlig mot mina kollegor och har märkt att det har varit min enda räddning. När jag lägger min fokus på att spela rollen som den där glada kollegan/fröken så gör det mindre ont i mig. När jag spelar rollen som glad och engagerad håller jag tårarna borta. I slutändan så är det bara ett spel och jag har märkt nu att jag inte orkar spela en roll längre. Jag orkar inte spela den där som klarar allt, den där som kan möta alla situationer, den där som inte tar åt sig när eleverna kallar mig "jävla hora" och skriker "sug kuk".
Större delen av arbetstiden är jag rädd. Rädd för att bli skadad, slagen, spottad på, piskad med hopprep men mest rädd för att bryta ihop och visa mig svag.
Jag vill jobba, jag vill trivas på mitt jobb, jag vill skoja med mina kollegor, jag vill må bra med allt jag gör.
Jag går i samtalsterapi för att jag inte mår så bra på mitt jobb men det har jag inte våga nämna för någon på jobbet. När terapeuten frågade varför jag inte nämnt något svarade jag "För jag vill inte att de ska tro att jag är knäpp"
Efter dagens alla tårar tror nog mina kollegor att jag är knäpp och om alla tror det så kanske jag är det.
Jag kanske är knäpp som fortsätter spela en roll i en scenkostym som jag aldrig kan fylla ut.
Kommentarer
Postat av: Tessan
Men gumman:( Blir så ledsen när jag läser det du skrivit... förstår och känner igen mig såå mkt i det du skriver.
Svårt att vara den där possitiva,glada, energiska personen när man inte känner för det, men alla är van att se en så.
Man kan inte vara stark jämt! Man måste sträcka ut handen och säga- hej här är jag och just nu behöver jag nån som finns där och stöttar mig!
Finns här om du behöver prata, bara o slå en plinga.
Hoppas det reder upp sig Kram i massa
/Tessan
Trackback