Motivation

Har varit på kurs i helgen som berört ämnet "motivation"
Jag har inte känt mig så jättemotiverad att åka iväg och det som jag känt mig mest motiverad till under helgens kurs är att åka hem. Det är första gången som jag har varit iväg från dottern så här länge, hela två nätter! Så hon har varit en av anledningarna till att jag ville stanna/åka hem. Sen så när jag insåg att det skulle vara flera "rundor" där man inför hela gruppen skulle prata så var det en stor anledning till att vilja åka hem.
Jag hatar att prata inför alla, jag känner hur pressen kommer över att jag måste säga något smart, något djupt och genomtänkt. Jag vet att den press som jag känner kommer helt och hållet från mig själv. Det är ingen annan som kräver att jag ska leva upp till deras förväntningar. Även fast jag vet allt detta så kan jag inte tänka rationellt när jag väl hamnar i dessa situationer. När jag ser att det kommer närmare och närmare min tur att prata inför alla är alla rationella tankar borta. Mitt hjärta börjar dunka så hårt att det känns som jag ska kräkas upp det. Händerna och fötter domnar. Andningen blir tung och det enda jag tänker på är "jag vill här ifrån"
Och det var precis det jag gjorde, jag gick. Varför sitta och plåga sig? För vems skull?
Sista dagen på helgkursen klarade jag dock av en runda av "alla ska säga något" jag tror att jag klarade av att prata inför alla eftersom jag var nr två som skulle säga något och jämförde mig då inte med tidigare talare och jag satt bredvid dörren och visste att det var hur enkelt som helst att smita ut.
I fortsättningen ska jag inte plåga mig själv.
Inte sätta press på mig.
Det finns inga förväntningar att leva upp till.
Jag ska inte jämföra mig med andra.
Jag ska sitta nära dörren (flyktväg)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback