Räddningen kom från Gårdsten

Idag har det varit varmt! Inte bar ute utan även väldigt hett i bilen!
Jag, mamma, syster och dottern Lola var ute tog en sväng med bilen till Kungälv. Vi åkte till Bohusfästning köpte en glass och satte oss på gräset. Lola sprang runt och samlade skräp som hon slängde i papperskorgen, vi andra satt i skuggan och njöt av stillheten. Efter ett tag kände vi att det var dags att ge oss iväg. Vi hade pratat om att kanske åka och bada och sola men klockan hade tickat på ganska snabbt så vi satt oss i bilen med siktet mot lägenheten.

När vi kommit över bron tycker jag att bilen låter lite annorlunda. Jag vevar ner rutan och försöker lyssna. Vi hinner inte åka långt innan temperaturmätaren stiger i taket och det blinkar att vattnet måste fyllas på. Vi är mitt på motorvägen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, lite lätt panik. Jag får för mig att det är en mack lite längre fram men när jag ser angeredsbron närma sig vet jag att jag har fel. Jag kör in på vägkanten och bilen har precis börjat ryka. Första tanken är "bilen kommer börja brinna!" Mamma ringer till pappa och jag växlar några ord med honom. Jag får reda på att motorn måste kylas ner och vattnet fyllas på.
Ut med Lola och varningstriangeln. Min mor börjar gå runt med Lola samtidigt som jag ställer ut triangeln. "Vad ska jag göra, vad ska jag göra?"

Mamma/mormor tar hand om min dotter Lola, jag ringer och Simone fotograferar!

Jag ringer min man och han svarar inte. Jag går tillbaka till bilen öppnar huven och konstaterar att bilen ångar och kylaren är helt tom! Slår på tändningen  och ser att temperaturen är på max.
Bilar far förbi, vissa tutar och vinkar (i en pekar ngn finger!). Från en mini buss som tutandes passerar sticker det ut ett blont huvud, personen skrattar högljutt, straxt efter åker en "raggarbil" förbi även de tutar och skrattar.
-Nej jag får gå och hämta vatten. jag har precis insett att ska vi komma här ifrån får jag ge mig av att hämta vatten någonstans. Lola skriker, mamma vyssar, solen steker och jag svettas, den som är lugnast är min syster. Men när jag bestämt mig för att jag måste börja gå så kommer det en guldfärgad bil som saktar in och stannar framför oss. Ur bilen kliver två killar/män, och de säger det magiska "Hej, behöver ni hjälp? Vi är bilmekaniker."
Underbart! Helt otroligt. Efter massa tutande bilar kommer det två riddare i guldfärgad Renault! Killarna börjar fixa med bilen. Jag försöker hänga med i vad de gör. Kylarfläkten har tydligen gått sönder, men ena kille fixar fram en sladd och kopplar om så fläkten går igång. Den andra killen försvinner i bilen för att hämta vatten. Det stannar en till bil med en äldre invandrarman och frågar om vi behöver mera hjälp, men vi klarar oss!
Det känns som om de måste fixa massor med bilen, flera liter vatten hälls i, de var till och med tvungna att hämta mer vatten i älven. Ena killen trycker å grejar, motorn startas, mer vatten, mer trycka å greja, ner till älven efter mer vatten och så fortsätter det till killen som grejat mest frågar:
-Har du extra kabel i bilen?
-Va? svarar jag
-Ja, en kabel, en sladd som den här fast tjockare. Han visar en kabel för mig.
Inser att jag måste se ut som ett frågetecken för jag kan inte hålla koll på vattennivån i bilen och jag har inte med mig extra vatten men jag vet vad en kabel är och varför skulle jag ha extra med mig i bilen...?
Han går bak och öppnar bagageluckan, han rycker tag i ngr kablar och bankar av en. Jag hinner fråga flera gånger om han vet vad han gör och om han behöver en kniv för min mamma är "mamman med kniven" så nervös blir jag att jag börjar skämta om konstiga grejer...
Killen går fram fixar lite å så vips har han lagat kylarfläkten. Jag får vidare instruktioner om hur jag ska stänga av fläkten när jag parkerat bilen hemma och att jag måste på måndag lämna in bilen och sen så är de två killarna redo att ge sig av och fortsätta njuta av början på sin semester.
Historien om hur bilen gick sönder och hur jag blev räddad av två änglar börjar lida mot sitt slut. Jag vill inte att killarna ska åka iväg, de har ju fixat min bil och vi har skämtat och pratat under tiden. Sådana snälla människor vill man bli vän med! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem. Jag ger dem båda en kram.
-Hej då mamma! Säger de till min mamma sen hoppar de in i bilen. De tutar och sträcker ut handen genom fönstret och vinkar!
Jag känner sådan otrolig tacksamhet av den hjälpsamhet och glädje över att hjälpa som killarna visade. Nästa gång jag ser någon stå vid vägen stannar jag och hjälper till.

Tack räddningen från Gårdsten!
Räddningen!
Bilder tagna av Simone.


Funderar på om det är typiskt "svenskt" att inte hinna stanna och hjälpa till? Är "svenskar" mer stressade? Av de jag hann se av dem som tutade såg de typiskt "svenska" ut...

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jobbigt när bilen blir så..


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback