Mitt hjärta har gått i tusen bitar
Min bästa vän finns inte mera, han fattas mig.
I min fantasi blev Dillon kvar på Gotland.
Där skiner alltid solen, där tuggar han sönder sin boll i gräset sen tuggar han sönder kubbspelet, där går han ut å in som han vill och har fri tillgång till katternas mat, där är han fri.
I min fantasi är Dillon odödlig.
Min bästa vän finns inte mera, han är död.
2 juli 2010 ställdes jag inför det svårast valet jag någonsin mött. Hur ska man någonsin känna sig redo att avsluta någons liv?
I mitt knä vilade hans huvud tungt där jag satt på det blå mottagningsgolvet, Dillon låg på en grön filt, halsbandet hade vi lämnat hemma. Djursköterskan kom in och undrade om vi var redo?
"Kan jag någonsin bli det!?" Tänkte jag men sa ingenting. Lite senare fick han de sprutorna som fick hans hjärta att stanna. Vi blev lämnade ensamma, kvar i rummet satt jag på golvet, Dillon låg bredvid och min man satt i fåtöljen.
"Det här är så FEL! Det här är så FEL! Jag hatar DIG! Jag känner att det här är så FEL!" Skriker jag till min man.
Jag ville ju att Dillon skulle bli gammal. Jag ville se honom bli grå runt nosen. Jag vill uppleva så mycket mera med honom. Jag kände mig så arg på min man som inte hade stoppat allt eller sett till så att allt bara var bra. Han brukar fixa saker och han brukar se till att saker är bra.
Jag lägger mig över Dillon vilar mitt örat mot hans bröst och jag håller andan. Hans kropp är varm och avslappnad, det ser ut som han sover. Jag får för mig att jag hör hans hjärtslag men förstår att det bara är mina hjärtslag som jag hör.
"Hallå, Hallå, vart har du tagit vägen?!" viskar jag i Dillons öra.
"Jag älskar dig"
"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta"
Mitt hjärta har gått i tusen bitar.
När jag sitter här hemma känns det som han bara är i andra rummet. När jag går på promenad känns det som han är snett
bakom. Som han inte alls är borta.
Hans kropp finns inte kvar här hos mig. Jag kommer aldrig kasta boll med honom igen. Jag kommer aldrig mera få
ha han sovandes på min arm.
Men han kommer alltid finnas här hos mig.
Alltid vara nära.
Kommentarer
Postat av: Tessan
Gumman jag gråter när jag läser detta :( Skickar en bamsekram!!!!
Kram Tessan
Postat av: Rosie
Jag beklagar sorgen...
Gråter när jag läser detta!
Varma kramar från mig <3
Postat av: karin selak
men lilla du!!! jag grät när jag läste det som du skrev när Dillon dog, det var så smärtsamt att läsa men ändå så otroligt vackert.
Han har det bra där han är nu, han var ju en sån underbar hund/vän. massa kramar till dig från mig. / Karin
"life is a mystery and then ...?
Trackback