Min hund har blivit förvandlad till grus
Det var förra veckan i torsdags som det runt tolvtiden damp ner ett kuvert genom brev inkastet. Kuvertet landade på hallmattan, mattan är det enda i hela lägenheten som fortfarande bär doftspår av att det för några veckor sen bott en hund här. Redan innan jag böjde mig ner för att plocka upp det så förstod jag vad det handlade om, loggan med en hund och kattsiluett skvallrade om brevets innehåll. När jag öppnade och läste fick jag mina aningar bekräftade, Dillon finns att hämta kremerad och klar. Det stod inte riktigt så men meningen är den samma. Han eller rättare sagt hans aska hade kommit tillbaka från djurkremeringen och fanns nu på djurkliniken.
Lättad över att få hem honom igen satt jag på spårvagnen tillsammans med Lola. När jag kom fram till kliniken var det kö inne så jag valde att vänta utanför med Lola som satt tyst i barnvagnen. Det var en regnig dag utanför kliniken rastade en kille sin franska bulldogg lite längre fram kom det en man med en liten lurvig vit vovve.
-Kan de hälsa? frågade killen med frallen
-Jo det kan dom. Svarade mannen med den lurviga hunden.
Den lilla lurviga saken spratt till och viftade på svansen så allt hår på hela dess kropp fladdrade. Mannen berättade att den lurviga hunden var 12år gammal. "Dubbelt så gammal som Dillon blev" kom upp i min tanke och kände sorg i bröstet.
Nu fanns det plats för mig att gå in på djurkliniken. Jag ställde mig i kön. Längst fram i kön stod en kvinna, hon betalade och ropade till sin man som var den mannen som hade den lurviga vovven. Mannen, kvinnan och hunden följde med en djurskötare in i ett rum. Djurskötaren kom ut igen försvann in i ett annat rum och kom sen ut med en filt och sprutor som jag så väl kände igen. Hon öppnade dörren till mottagningsrummet och då far den lilla lurviga vovven ut i full fart.
-Stoppa hunden! skriker en kvinna.
Jag som är närmast dörren får tag i den lilla vovven och lämnar tillbaka den till kvinnan och precis då var det min tur. Jag tog upp pappret där det stod att Dillon fanns att hämta.
-Hej, jag ska hämta... sen visade jag lappen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Kan man säga att man ska "Hämta sin hund"?
Jag fick en beklagande blick av djursköterskan (som var den samma som var med när Dillon avlivades) sen försvann hon men kom snabbt tillbaka med en påse.
-Här... Hon räckte mig påsen tittade mig i ögonen, hennes blick var lugnande. Jag tog emot påsen och var nära på att börja skratta över att den var så tung. Jag gick snabbt ut och där utanför tittade jag ner i påsen och fick se en vacker urna i obehandlat trä. Jag la uranan under barnvagnen tog sen en långsam promenad och grät i regnet.
Hemma letade jag fram en skruvmejsel och skruvade upp urnan, där i låg det grus. Det mesta av gruset var grått men några korn var svarta eller vita. När jag i chock skruvade ihop urnan kom min man hem och tittade undrande på mig.
-Han går inte att laga, han går verkligen inte att laga. Fick jag fram.
Kommentarer
Postat av: Natalie
Jag vet hur det är at ångra något och leva med det på sitt samvete för alltid. Ångra något när det är för sent och inte går att ta tillbaka. Jag kommer alltid ångra mig men kan nu efter lång tid se det ur en annan synvinkel än jag gjorde direkt efteråt. Det blir lite bätre med tiden. Varma kramar
Postat av: Annica W
fy va fina saker du skriver, önskar att ja inte va så bra på att leva mig in i din berättelse. Nu sitter ja här o tårarna bara rinner nerför mina kinder....
Trackback