nu är den borta

Jag hade ställt klockan på 7.30 trots att jag inte behövde gå upp förens 8.00. Men jag älskar att ligga och snoza! Vanliga vardagar brukar jag gå upp 6.30 men detta är ingen vanlig vardag. Idag är det dagen cellförändringen opererades bort.
Jag gick upp kollade att tiden och dagen verkligen stämde på remissen. Efter jag duschat klart kollade jag på remissen en gång till sen gick jag och kollade upp vilken spårvagn jag skulle ta, sen kollade jag remissen en gång till. På med kläder, sen kolla remissen en gång till.
Allt är med, handväska, patientkort, Id-kort, åk-kort, pengar och remissen.
Med Take away kaffe från kafé rutan och två av tre gratis tidningar gav jag mig av till kvinnokliniken. Det kändes som om spårvagnen åkte jättelångsamt! Jag hann lösa två sudukon i tidningarna innan jag var framme, konstigt nog hade spårvagns turen bara tagit 20 min.

Receptionisten skickade mig till dag kirurgen och där satt jag och väntade tills en sjuksköterska kom fram och undrade vad jag gjorde där. Jag hade tydligen blivit skickad till fel avdelning. Den snälla systern visade mig till ett väntrum en våning längre ner och lämnade mig där på en blå soffa. Efter någon minut var hon tillbaka och sa att jag snart kommer att bli uppropad och att det här kommer att gå jättebra, sen gav hon mig en ½ kram.
Den vanliga jag hade brutit ihop blivit jätteorolig och börja gråta men jag gav bara sjuksystern ett leende och sa "Ja det kommer att bli bra"
Ensam kvar blev jag i väntrummet och hörde mitt namn ropas upp efter lite väntan, jag följde linjen som var tejpad på golvet till ett nytt väntrum sen rullade allt på jättesnabbt!
Jag fick träffa en underbar läkare som förklarade ingreppet och pratade om hur jag skulle kunna underhållsträna eftersom jag inte får hård träna på 2-3 veckor.
Sen så var det en 30 min väntan på att lugnandet skulle verka.
Själva ingreppet var inte så farligt, jag hade fått lokalbedövning så jag kände ingenting. Men den lilla förändringen som de opererade bort visade sig vara lite större och sitta lite värre till. Den var ca 2cm stor och satt närmare livmoderhalsen.
Den vanliga jag hade blivit ledsen och gråtit men nu är jag inte jag längre. Jag ser det inte känslomässigt jag ser det med ett par andra ögon, jag försöker se det rent medicinskt. Jag till och med skämtade med läkaren och gynekologen under ingreppet.

Nu är det förhoppningsvis bara 4 mån tills nästa besök.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback