Dillon och jag

När jag kommer hem och är lite nere möter han mig och är alltid lika glad och uppmuntrande.
När jag ska ut och jogga och behöver sällskap föjer han alltid lika villigt med.
När jag behöver komma upp på morgonen en lördag är han andledningen att jag går upp.
När Aydin jobbar kväll och jag är ensam håller han mig sällskap.

Han är så fin, glad, clowning, stark och beskyddande. Varm, go och hårig. 

Vissa stunder hatar jag honom och han hatar säkert mig. Han gör inte det jag ber honom om, jag blir arg och vill bara att han ska försvinna. Han tycker nog att jag kräver lite väl mycket av honom ibland, då känner han sig nog hjälplös. Men det går snabbt över och vi blir vänner igen. För vem orkar att vara osams när man umgås så mycket?

Han är min baby-boy Dillon. Min allra finaste amstaff.
Dillon och jag

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback